Resultaten av det vetenskapliga laxfisket stöder beslutet att tillåta kustfiske i Finland
Enligt resultaten av det vetenskapliga laxfisket utgör kustfiske i Finland inget hot mot laxbeståndet i älven Ljungan. Fisket behöver således inte begränsas för att trygga laxbeståndet.
Analysresultaten av det vetenskapliga laxfisket i Bottenhavet, Skärgårdshavet och Ålands hav sommaren 2024 är klara. Resultaten visar att bara enstaka laxar från Ljungan-Indalsälven-Ångermanälven fångades i det vetenskapliga laxfisket. Kustfiske i Finland utgör således inget hot mot laxbeståndet i Ljungan.
Resultaten stöder också Internationella havsforskningsrådet ICES vetenskapliga råd av den 31 maj 2024 och jordbruks- och fiskerådets beslut från oktober 2024, enligt vilka laxfiske tillåts inte bara vid Bottenvikens kust utan också vid Bottenhavets, Skärgårdshavets och Ålands havs kuster 2025.
Genomförandet av det vetenskapliga fisket och närmare resultat
Syftet med det vetenskapliga laxfisket var att utreda fångade vildlaxars ursprung. Samtidigt uppdaterades det jämförelsematerial och den metod som används för att fastställa laxars ursprung. Jämförelsematerialet indelades på basis av sina genetiska profiler i 20 grupper med olika arvsmassa.
Särskild uppmärksamhet ägnades åt laxbeståndet i Ljungan. Inga tydliga genetiska skillnader observerades jämfört med laxbeståndet i Indalsälven och Ångermanälven, som mynnar ut i samma kustområde. Laxbestånden i Indalsälven och Ångermanälven består i huvudsak av odlade bestånd med bortklippt fettfena, och i älvarna förekommer inte naturlig laxyngelproduktion i någon nämnvärd omfattning.
I det vetenskapliga fisket fångades sammanlagt 3 162 laxar. Av dessa var 2 394 (cirka 76 procent) vild lax med fettfena, och behövliga uppgifter om dessa laxar registrerades och det togs fjällprov som sändes till Naturresursinstitutet. Av dessa provfiskar fångades 286 under perioden 27–31 maj, 834 under perioden 1–10 juni, 916 under perioden 11–20 juni, 271 under perioden 21–30 juni och 87 i juli.
Naturresursinstitutet fick sammanlagt 2 400 fångstprover från fartygen. Man lyckades få en genetisk profil av 2 371 prover. 29 prover var odugliga eftersom de antingen saknades helt, innehöll DNA från flera individer eller var på annat sätt kontaminerade. Tack vare fiskarnas noggranna provtagning är materialet av hög kvalitet och kan i fortsättningen utnyttjas mångsidigt i laxforskningen och Internationella havsforskningsrådet ICES utvärderingsarbete.
Fångstproverna blev indelade i laxbeståndsgrupper på basis av sina genetiska profiler. När man granskade enskilda fiskars ursprung (sannolikhet > 95 procent) märkte man att materialet innefattade tre laxar från Ljungan-Indalsälven-Ångermanälven. Dessa tre fiskar är sannolikt antingen från Ljungan eller från Indalsälvens och Ångermanälvens utplanterade laxbestånd med dåligt klippta fettfenor.
Uppskattningar som baserar sig på alla fångstprover är i allmänhet mer tillförlitliga än beräkningar av ursprunget för enskilda laxar, eftersom man i dem har beaktat en sannolikhetsbaserad risk för fel som täcker hela samplet. Beräknat på detta sätt är uppskattningsvis 0,18 procent av fångstproverna (95 procents konfidensgrad: 0,05–0,36 procent) från laxbeståndet i Ljungan-Indalsälven-Ångermanälven, vilket motsvarar 1–9 laxar. Största delen av proverna (86 procent) härstammade från älvar med vildlaxbestånd på den finska sidan av Bottenviken och från Kalixälven. Av dessa härstammade 1,4 procent från laxbeståndet i Simo älv. I proverna ingick dessutom laxar från andra laxälvar i Sverige (9,8 procent) och från laxbeståndet i Neva-Kymmene älv (2,3 procent).
Mer information:
genomförande av och beslutsfattande om det vetenskapliga laxfisket: Risto Lampinen, enhetschef, jord- och skogsbruksministeriet, tfn 0295 162 458, [email protected]
genetisk analys: Tuomas Leinonen, specialforskare, Naturresursinstitutet, tfn 0295 322 020, [email protected]