Justitieminister Leena Luhtanens tal vid avlämnandet av förslaget till nordisk samekonvention

Ett varmt tack till expertgruppens ordförande, professor Carsten Smith för hans intressanta, omfattande och detaljerade presentation av expertgruppens förslag. Tre års intensivt arbete har burit frukt. På vägnar av ministrarna med ansvar för samefrågor mottar jag resultatet av ert arbete. Jag vill därvid uttala mitt tack till Expertgruppen, till dess ordförande, professor Carsten Smith, till medlemmarna, vicemedlemmarna och till sekretariatet. Ni har nu uppfyllt det mandat som formulerades vid mötet i Stockholm i november 2002 av ministrarna med ansvar för samefrågor tillsammans med sametingspresidenterna från Finland, Norge och Sverige.

Utkastet till konventionstext med betänkande och detaljerade motiveringar sammanfattar samernas rättsliga ställning som urfolk i alla tre länder med överskridande av gränserna. Det vidsträckta mandatet har utmynnat i en helhetsframställning som i stort sett tar ställning till hela det samiska samhällslivet.

För Finlands del kan konstateras att urfolken är Finlands prioritet både nationellt och internationellt inom ramen för utvecklandet av de mänskliga rättigheterna. I vår grundlag har vi erkänt samernas ställning som urfolk. På sitt hembygdsområde har samernai Finland språklig och kulturell autonomi. Grundlagens allmänna bestämmelser kompletteras av sametingslagen och den samiska språklagen.

Det nordiska samerådet föreslog redan år 1986 ett utarbetande av en nordisk samekonvention. Tanken på en konvention övergavs sedan tillfälligt då man för en längre tid framöver satsade resurserna på övriga projekt. På den internationella arenan lades huvudvikten vid ett antagande av ILO-konventionen om urfolks rättigheter i självständiga stater och vid förhandlingarna om FN-deklarationen om urfolks rättigheter. På det nationella planet satsade man i Finland på ett utvecklande av lagstiftningen om det samiska språkets ställning och samernas kulturella autonomi. Vid Nordiska rådets möte år 1995 kom man överens om att starta beredningen av en samekonvention. Slutligen gav de nordiska ministrarna med ansvar för samefrågor och sametingspresidenterna i november år 2002 uppdraget till en expertgrupp med en mandattid på tre år.

Såsom professor Smith konstaterade i sin presentation, är konventionsutkastet allmänt till sitt innehåll. Utgångspunkt i utkastet har varit att samerna är ett urfolk, bosatt över landgränserna. Gränserna borde enligt utkastet i minsta möjliga mån hindra samerna att utveckla och bevara sitt språk, sin kultur, sina näringar och sitt samhällsliv.

Expertgruppen har gjort ett gott arbete med tanke på de svårigheter den har mött. Det finns dock olikheter i de tre ländernas samepolitik och praxis. Rättsgrundlaget och internationella konventionsförpliktelser skiljer sig delvis från varandra i Finland, Norge och Sverige. Man kan därför inte blunda för de problemställningar som expertgruppen har dryftat på vägen och som ordförande Smith också var inne på i sitt inledningsanförande. Han hänvisade till att det hade varit en omfattande och besvärlig uppgift. På finsk sida har bekymren gällt och gäller principiellafrågor som självbestämmanderättens innehåll och tolkning, samernas rätt till land och vatten samt renskötseln som samisk näring. Det är därför klart att arbetet på att klargöra olösta frågeställningar måste föras vidare under den fortsatta officiella behandlingen i nära samverkan med Sametingen.

De tre nordiska länderna har en gemensam målsättning för utgången av arbetet med FN-deklarationen om urfolkens rättigheter. Man vill skapa ett brett samförstånd om innehållet i deklarationen ännu under kommande vinter. De folkrättsliga normer som eventuellt kan tänkas bli utformade under detta arbete bör självfallet beaktas också i den fortsatta behandlingen av det nordiska konventionsutkastet.

Också Nordiska rådet har länge arbetat på att undanröja gränshindren. Detta samarbete gagnar även samerna.

Expertgruppens arbete är en god grund för den fortsatta behandlingen av utkastet till en Nordisk samekonvention. I samråd med sametingen fattar vi senare beslut om den fortsatta behandlingen. Det är vår förhoppning att remissbehandlingen i alla tre länder skall kunna inledas i skyndsam ordning efter det att rapporten har översatts till finska och nordsamiska. Vi utgår från att också den fortsatta behandlingen av utkastet jämte motiveringar sker i samråd med Sametingen.

I enlighet med förslaget är den nordiska samekonventionen till sin natur ett folkrättsligt avtal mellan stater. Konventionen innehåller dock förpliktelser för alla de myndigheter som utövar offentlig myndighet, inkluderande också kommunala myndigheter och deras administrativa enheter. Konventionen är också såtillvida unik att den kan ratificeras först efter det att de tre sametingen har godkänt den. Även om konventionen till en början berör de tre avtalsslutande parterna, Finland, Norge och Sverige, vore det önskvärt att en eventuell konvention kunde vinna genklang också bland de skoltsamer som är bosatta i Ryssland.

Slutligen vill jag betona att konventionsförslaget ännu har en lång väg att vandra. Först skall den, som sagt, översättas. Sedan skall den skickas på remiss och därefter tar var och en stat ställning till om fortsatta förhandlingar skall inledas eller inte. I detta skede utkristalliseras också konventionens innehåll.