Det underliga är inte att arbetslösheten ökar, utan att sysselsättningsgraden hålls på en så hög nivå

Antalet arbetslösa arbetssökande fortsätter att öka medan antalet lediga jobb minskar. Situationen är naturligtvis oroväckande. Vi kan trots allt vara glada över att sysselsättningsgraden har hållits på en så hög nivå med hänsyn till omständigheterna. Sysselsättningsgraden bland 20–64-åringar var i oktober 76,3 procent, det vill säga beundransvärt hög när man ser tillbaka på Finlands ekonomiska historia.

Med tanke på att den totala produktionen minskade med 1,5 procent i fjol och att tillväxten ligger på noll i år är det något av ett under att sysselsättningsgraden har hållits på en så hög nivå. Det finns dock vissa faktorer som förklarar varför det är så.

För det första: deltidsarbete

En förklaring ligger i deltidsarbete. Arbetstimmarna i vår ekonomi har fördelats på flera sysselsatta, eftersom antalet personer som arbetar deltid är större än någonsin tidigare. Sedan millennieskiftet har andelen deltidsanställda ökat med fem procentenheter till sammanlagt 17 procent. Även om andelen är betydligt mindre än i de övriga nordiska länderna (20–26 procent) har trenden år efter år varit jämnt uppåtgående. Det finns nu mer än 420 000 sysselsatta med deltidsanställning. Dessvärre skulle cirka 131 000 av dem hellre vara heltidsanställda.

För det andra: ökad efterfrågan på tjänster

En annan uppenbar förklaring till att sysselsättningsgraden är så hög trots det ekonomiska läget är tjänsternas dominerande roll i näringsstrukturen, med andra ord den ökade efterfrågan på tjänster. Tjänsternas andel av vår export ökar hela tiden. Även om exporten av tjänster bara utgör cirka en tredjedel av vår export, ökar dess andel av exportvärdet hela tiden. Också den inhemska efterfrågan ökar tjänsternas andel i vår produktionsstruktur. Behovet av arbetskraft för serviceproduktion både inom den privata sektorn och inom den offentliga sektorn har ökat trendartat redan i årtionden. Servicenäringarna är arbetskraftsintensiva, och automatisering och robotisering har åtminstone ännu inte vänt den växande trenden i fråga om behovet av arbetskraft.

När man ser på äldre statistik kan man konstatera att antalet anställda inom industrin och primärproduktionen egentligen inte har ökat, utan snarare minskat, trots att det behövs ny arbetskraft också inom dessa produktionssektorer. Nettoeffekten är dock ett ökat behov av arbetskraft inom servicesektorn.

För det tredje: större behov av vård och omsorg på grund av den åldrande befolkningen

Den tredje förklaringen är att andelen äldre och därmed behovet av vård och omsorg ökar. Välfärdsområdena har redan länge tampats med problem med tillgången på yrkeskunnig arbetskraft. Behovet av arbetskraft är så stort att det inte går att tillsätta lediga jobb med inhemsk arbetskraft. Därför har arbetskraftsinvandringen systematiskt ökat antalet sysselsatta i Finland – precis som i andra utvecklade västländer.

I Finland har en mindre andel av arbetskraften fötts utomlands än i de övriga nordiska länderna, men andelen ökar hela tiden. Till exempel i Sverige är över en fjärdedel av dem som arbetar inom vård och omsorg födda utomlands: bland läkare är 34 procent födda utomlands, bland omsorgsassistenter 40 procent och bland undersköterskor 26 procent.

För det fjärde: arbetskraftsinvandring

Detta leder oss till den fjärde förklaringen till den höga sysselsättningsgraden. Arbetskraftsinvandringen ökar inte bara antalet personer i arbetsför ålder utan också sysselsättningsgraden, eftersom antalet sysselsatta personer procentuellt sett ökar mer än antalet personer i åldersklassen när en person flyttar till Finland för att arbeta. Sysselsättningsgraden räknas som procentandelen sysselsatta av befolkningen i arbetsför ålder, det vill säga 20–64-åringar.

Nettoinvandringen uppskattas jämna ut sig och landa på cirka 40 000 personer per år efter att i fjol ha nått sin topp (60 000). Andelen arbetskraft med utländsk bakgrund har under de senaste åren ökat även inom andra branscher än välfärdstjänsterna. Dessutom har utkontrakterade tjänster och arbetsuppgifter under den senaste tiden i allt högre grad flyttats tillbaka till Finland. Incitament för detta är bland annat de geopolitiska spänningarna och det stabiliserade relativa priset på arbetskraft.

För det femte: ensamföretagande

Allt fler blir ensamföretagare när det är svårt att få anställning. Antalet ensamföretagare har ökat särskilt bland personer med utländsk bakgrund. I Statistikcentralens arbetskraftsundersökning räknas alla som har arbetat minst en timme under veckan före intervjun som sysselsatta, oavsett hur låg deras inkomstnivå är.

I och med digitaliseringen har ströjobb som organiseras flexibelt på digitala plattformar blivit allt vanligare. Det har blivit möjligt att ta emot en lämplig kortare anställning av en arbetsgivare som behöver en arbetstagare för viss tid, samtidigt som de digitala applikationerna tar hand om allt det byråkratiska i anslutning till platsannonserna och lönerna.

För det sjätte: längre arbetskarriärer

Den sjätte förklarande faktorn är längre arbetskarriärer och återgång från ålderspension till arbete. Man har kunnat minska tidigt utträde ur arbetslivet genom att höja den nedre åldersgränsen för ålderspension och bland annat genom att stegvis höja åldersgränsen för den så kallade pensionsslussen. Sysselsättningsgraden mäts bland befolkningen i arbetsför ålder, där man av hävd räknar med en övre åldersgräns på 64 år. De äldre har en högre utbildningsnivå än tidigare generationer och arbetet inom många branscher är inte lika fysiskt tungt som tidigare, vilket helt naturligt leder till längre arbetskarriärer. De som närmar sig pensionsåldern eller redan har uppnått den arbetar också oftare deltid än yngre åldersgrupper.

Det handlar om förändringar i närings- och befolkningsstrukturen

Trots att de sex förklaringarna till den relativt höga sysselsättningsgraden går att specificera, överlappar de varandra på många sätt. De har alla att göra med förändringar i närings- och befolkningsstrukturen, inklusive den ökade invandringen. Både förändringarna i näringsstrukturen och förändringarna i befolkningsstrukturen har lett till allt snabbare förändringar även på arbetsmarknaden.

Förändringarna i produktionsstrukturen och produktionssätten i kombination med förändringarna i befolkningsstrukturen har drabbat alla utvecklade ekonomier, om än i lite olika takt. USA har varit utgångspunkten och drivkraften bakom förändringarna, medan i Europa framskrider förändringarna i långsammare takt. Det är särskilt oroväckande hur långsamt EU:s ekonomiska motor Tyskland anpassar sig till de strukturella förändringarna. Tyskland står för en fjärdedel av EU:s sammanlagda bruttonationalprodukt.

Trots att vår sysselsättningsgrad har hållits på en god nivå, vilar den på en osäker grund och inger inte hopp om en ökad arbetsproduktivitet. Huruvida Tyskland klarar av de strukturella ekonomiska problemen avgör också hur Finlands ekonomiska tillväxt inom den närmaste framtiden kommer att se ut. Tyskland är ett viktigt exportland för Finland, liksom för många andra EU-länder. Det ekonomiska och politiska läget i Tyskland hotar således den ekonomiska tillväxten i hela Europa. De eventuella skärpningarna av USA:s och Kinas importrestriktioner och importtullar utöver handelssanktionerna mot Ryssland är ett ytterligare orosmoln.

Elina Pylkkänen, understatssekreterare, arbets- och näringsministeriet