Distansarbetets större konsekvenser än distansarbetet i sig

Den globala coronapandemin, som överraskade oss alla, påverkade arbetslivet på samma sätt som ett blixtnedslag. Kanske mer än någon uppfinning eller något tekniskt framsteg, vars användning i praktiska produktionsprocesser och arbetsformer sker gradvis och i faser som människorna själva doserar. Distans- och hybridarbete har redan nu etablerats som praxis på många arbetsplatser och i många arbetsuppgifter.

Distansarbete är mycket populärt i Finland 

Pandemin i sig förändrade säkert inte utvecklingsförloppets riktning, utan endast snabbade upp övergången till en ny tidsålder genom kliva över och förbi förändringsmotståndet. Data- och digitaltekniken har kommit in i vår vardag redan i årtionden, men de nedstängningar och begränsningar av närarbetet som satts upp i syfte att minska smittspridningen förde senast med sig distansarbetet till alla de arbetsplatser där arbete över huvud taget kan utföras helt eller delvis platsoberoende. 

År 2021 arbetade upp till 41 procent av löntagarna i någon mån på distans, och 2023 var andelen fortfarande 35 procent, även om pandemin inte längre kunde vara en motivering till distansarbete. I mycket mindre utsträckning har distansarbete och hybridarbete blivit kvar i länderna i Asien och Sydamerika. 

Vi är fortfarande förbryllade över den plötsliga förändringen av arbetsdagarnas grundläggande struktur. Men nu går vi beslutsamt vidare på förändringens väg, och vi eftersträvar inte tiderna och sätten före pandemin. Man anpassar sig lite i taget till de nya sätten, men för att bli herre över situationen krävs det redan mer av arbetsgivarna. Till exempel ledning av personalen och organisering av arbetet förutsätter att vi frångår invanda sätt och inleder nya arbetsledningsprocesser. 

Avvikande möjligheter att arbeta platsoberoende medför sin egen spänning mellan arbetsuppgifterna och branscherna, kanske varifrån som helst med virtuellt tillgängliga förbindelser. Många arbetar för finländska arbetsgivare till och med från utlandet. Inom vissa branscher tvingar bristen på kompetent arbetskraft arbetsgivarna till att göra arbetsförhållandena smidigare till förmån för arbetstagarna. 

Distansarbetets konsekvenser utvidgas till hela ekonomin  

Konsekvenserna för ekonomin och produktionsstrukturen är dock mycket mer omfattande än enskilda arbetsställen och branscher. Mest träffar till följd av den explosionsartade ökningen av distansarbetet har hotell- och restaurangbranschen, fastighets- och hyresmarknaden, transportbranschen samt logistiken som helhet fått. 

Även om semesterresorna har återhämtat sig till den nivå som rådde före pandemin, har användningen av kollektivtrafiken och arbetsresorna till utlandet minskat betydligt efter pandemin. Konkurserna och nedläggningen av lunchrestauranger har ökat mer än genomsnittet i branschjämförelser. Kollektivtrafikföretagen har också drabbats av brist på passagerare i många storstäder. I vissa regioner har antalet passagerare sjunkit med tiotals procent. Trafikbolagens och affärsverkens svåra spiral förvärras av att biljettpriserna höjs. 

Distansarbetet och dess spridningseffekter på ekonomin gäller mer större än mindre städer. Detta påverkar också bostadsmarknaden. Mindre orter kan dra nytta av den befolkningsökning som det allt vanligare distansarbetet medför, men i de största städerna syns förändringen tydligt på fastighetsmarknaden. I de största städerna finns det tomma hyresbostäder och utbudet är större än på flera årtionden. 

Naturligtvis finns det också ett överutbud av affärs- och kontorslokaler till följd av trenden för distansarbete. Företagen vill ha ett centralt läge för sin verksamhet, men önskar samtidigt en lösning som gör det möjligt att modifiera lokalerna så att dessa motsvarar behovet och där utrymmena inte står tomma. Fastighetsbolagen måste helt enkelt anpassa sig till situationen.

Skillnader i produktionsstrukturen försvårar en jämförelse mellan länder 

Regionalt sett är distansarbete vanligast i Nyland. Även i Birkaland och Egentliga Finland är andelen högre än genomsnittet i landet. Även i grannländerna har andelen distansarbetare ökat mest i de största städerna efter coronapandemin, med 14 procent i Stockholm och med sex procent i Oslo. Omvandlat till arbetsdagar innebär det att Stockholmsborna i genomsnitt arbetar på distans 2,1 dagar i veckan, medan Osloborna arbetar 1,4 dagar i veckan. Det går dock inte att göra några direkta jämförelser, eftersom folkmängden i Stockholm samtidigt har ökat med tre procent, medan befolkningsökningen i Oslo var åtta procent. 

Den regionala jämförelsen i Finland och särskilt den mellan länderna påverkas i hög grad också av näringsstrukturen, eftersom det inte ens är möjligt att utföra alla arbeten på distans. Informations- och sakkunnigarbete kan vanligen utföras mer flexibelt på distans – till och med sjukskötare och läkare har kunnat ta emot patienter via distanskontakt. Under coronaåret övergick även undervisningsarbetet smidigt till distansläge, utan att längre till alla delar återvända till närundervisningen. Till och med bilskolan genomförs med hjälp av körsimulatorer och man förbereder sig för det skriftliga provet genom teorilektioner online.    

Distans- och hybridarbetets multiplikatoreffekter på ekonomin 

En intressant fråga anknyter således till de möjligheter till tidsanvändning och konsumtion på individnivå som den nya distans- och hybridarbetskulturen erbjuder. Den tid och de pengar som sparats på arbetsresor är en rejäl slant. Hur använder människor den extra tid som uppstått till följd av arbetstid som frigjorts från arbetsresor och optimerats enligt den egna tidtabellen och hur påverkar den hur pengar används? Det är ytterst intressant att följa upp dessa multiplikatoreffekter på ekonomin i fortsättningen.  

Elina Pylkkänen
understatssekreterare
Arbets- och näringsministeriet