Orkar ekonomin fortfarande hålla uppe farten med hjälp av sysselsättningen?
Traditionella teoretiska lagbundenheter i den ekonomiska vetenskapen har många gånger prövats. Ofta har man varit tvungen att överge gamla ekonomiska läror när verkligheten inte lyder den ekonomiska teori som bevisats på papper. En sådan egendomlighet passerades nyligen, skriver understatssekreterare Elina Pylkkänen i sina kolumnen.
Situationen med nollränta under flera år var ett helt oförutsägbart fenomen som hann bli det nya normala. När räntorna sedan plötsligt steg skrämde det alla ekonomiska aktörer, även om realräntan fortfarande är negativ.
I många års tid låg inflationen under Europeiska centralbankens (ECB) inflationsmål på 2–3 procent trots att dess penningpolitik under nästan ett decennium var expansiv. Bankens operationer ökade penningmängden i ekonomin och styrräntan var länge negativ. Man lyckades inte heller höja inflationen med hjälp av nationell stimulerande finanspolitik och olika återhämtnings- och resilienspaket.
Först energikrisen och kriget i Ukraina genast därefter satte fart på inflationen, till och med tvåsiffriga siffror i många europeiska länder. Och nu kämpar centralbankerna i sin tur mot prishöjningar genom att höja styrräntorna ofta. Det finns en rädsla för inflation eftersom den får ekonomin att rasa genom överhettning, även om fortsatt sänkta priser, det vill säga deflation, åstadkommer en lågkonjunktur. Företagen vill inte investera eller expandera sin verksamhet när priserna sjunker. Konsumenterna vill inte heller köpa i dag då det är billigare i morgon. Därför stannar ekonomin upp.
De snabbt stigande pris- och räntenivåerna har ökat risken för lågkonjunktur avsevärt. Tills vidare har den höga sysselsättningen och den starka efterfrågan på arbetskraft i Europa och USA kunnat bekämpa en lågkonjunktur. Även om produktionen skulle ha krympt under två kvartal i följd – som den traditionella definitionen lyder – kan man alltså inte hävda att ekonomin befinner sig i en lågkonjunktur eftersom sysselsättningen har legat på toppnivå. Också hos oss har situationen varit mycket ljus när det gäller sysselsättningen. Även om den reella köpkraften inte har ökat, har den höga sysselsättningen garanterat ett positivt tillstånd också för den inhemska konsumtionsefterfrågan åtminstone som en nominell ökning av konsumtionens värde.
Sysselsättningssiffrorna efter sommaren är riktgivande tecken på vändningar i ekonomin. Sommarjobben upphör, de studerande återvänder till sina studier och vardagen återvänder till arbetsmarknaden. I siffrorna för juli sågs redan en klar minskning i antalet sysselsatta och en ökning i antalet permitterade, men ännu inte alarmerande arbetslöshetssiffror. I augusti har situationen bara försämrats något i fråga om arbetslösheten. Antalet permitterade har ökat men de börjar registreras som arbetslösa först när permitteringen har pågått i minst tre månader. Dessutom har antalet lediga jobb minskat månad efter månad, men det finns fortfarande mycket fler lediga jobb än före coronakrisen.
Den ekonomiska investeringsboomen kommer förhoppningsvis att sträcka sig över svackan. Största delen av våra investeringsprojekt representerar en ren omställning vilket medför lättnader i energitillgången och energipriserna, men kräver också mycket kompetent arbetskraft för att kunna förverkligas. Eller att inflationen sjunker utan att arbetslösheten behöver öka. Återigen kullkastas en ekonomisk teori.
Att EU, USA och Kina enligt prognoserna naturligtvis inte kommer att gå in i en lågkonjunktur inger också hopp. Finlands situation inom den närmaste framtiden beror nu framför allt på situationen i våra viktigaste exportländer, av vilka USA har blivit den allra viktigaste handelspartnern. Tyvärr inte minst på grund av krig och militär upprustning.
Däremot skapade situationen en gynnsam jordmån för en enorm höjning av förmögenhetsvärdena, och den bubbla som nu spruckit på fastighetsmarknaden orsakar branschspecifika konkurser och arbetslöshet.
Elina Pylkkänen, understatssekreterare