Europa- och ägarstyrningsminister Tytti Tuppurainens tal vid ambassadörsmötet 2022

Det talade ordet gäller. Bästa åhörare, ärade representanter för Finland ute i världen,

i fråga om säkerhetspolitikens grundbegrepp och dess verksamhetsfält har man återgått till grunderna. Finlands utrikes- och säkerhetspolitik har länge varit präglad av begreppet övergripande säkerhet. Det omfattar klimatförändringen, förlusten av biologisk mångfald, internationell brottslighet, terrorism, frågor om mänskliga rättigheter och mycket mer.  Det är fortfarande en nödvändig och betydande begreppshelhet.

Det gångna året har dock tydliggjort de grundläggande säkerhetsfrågorna, eller, om man så vill, den snäva säkerhetsuppfattningen. I säkerhetspolitiken handlar det om att skydda statens integritet och handlingsfrihet mot ett militärt hot.

Då man bedömer verksamhetsmiljön ser det i fråga om säkerhetsuppfattningarna ut som följer: Vi lever inte i en värld, där staterna och deras våldsmaskinerier skulle ha förlorat sin betydelse och de verkliga aktörerna bara är städer, regioner, organisationer, företag och dessas nätverk. Vi lever i en värld där staterna och deras allianser och gemenskaper är de verkliga makthavarna. Vi lever i Europa, där makt utövas med våldspolitik, med militärt våld.

Finlands säkerhetspolitik måste alltså granskas i förhållande till de nationella hoten. Och nuförtiden när vi ska nämna sakerna vid deras rätta namn: vi måste bedöma på vilket sätt vi förbereder oss på att Ryssland ska begränsa vår handlingsfrihet med militära medel. Hur ska vi motverka det ryska hotet?

Bästa åhörare, 

idag och i framtiden kräver Finlands säkerhet att vi har flera olika handlingsalternativ till vårt förfogande. Vi måste ha flera möjligheter som kan utnyttjas.

När det gäller kärnfrågorna om säkerhet har vi antagit två bra och motiverade ståndpunkter. För det första: vi värdesätter ett starkt och självständigt nationellt försvar. För det andra: vi har beslutat att ansöka om medlemskap i försvarsalliansen Nato.

Ett starkt nationellt försvar är en av de grundläggande faktorerna för Finlands säkerhet. Det kräver en tillräcklig rustningsnivå, utbildning av en reserv av värnpliktiga och analys av det krig som pågår i Ukraina. Ett starkt nationellt försvar är en nödvändig, men ändå inte tillräcklig grund för säkerheten.  

När det gäller det nationella försvaret använder man sig ofta av tankegången att vi med dess hjälp kan göra kostnaderna för ett angrepp på Finland så höga, att den stat som planerar ett angrepp i sina beräkningar kommer till slutsatsen att det är bäst att lämna oss i fred. Problemet med tankegången är följande: Tänk om motståndarens beräkningar är helt annorlunda än våra? Tänk om motståndaren inte sätter så stort värde på de soldater som dör och såras i attacken? 

Vi måste komma ihåg att krigsgenerationens hjältedåd och järnvilja bara räckte till för att fördröja den undergång som hotade oss. Finlands försvar höll på att kollapsa vintern 1940 och på nytt sommaren 1944. I vinterkriget gick Sovjetunionen med på ett vapenstillestånd – inte för att vi hade besegrat dess militära styrka, utan för att det aktade sig för att dra in Frankrike och Storbritannien i kriget. Sommaren 1944 var vi tvungna att ta emot militär hjälp från Tyskland för att klara oss. 

Slutsatsen är tydlig: Finlands säkerhet kräver allierade.

Bästa åhörare, 

vid sidan av vårt eget försvar är medlemskapet i Nato en andra stöttepelare för säkerheten. 

Finlands riksdag godkände ansökan om medlemskap i Nato nästan enhälligt. Ratificeringarna har framskridit mycket snabbt. När det gäller Turkiet, som har nämnts som ett problem, tvingas vi kanske vänta, men vi måste komma ihåg att ta det lugnt: vi har inga problem i våra relationer till Turkiet, så saken löser sig säkert. Det är också självklart att Finland fattar sitt beslut samtidigt med Sverige. Sverige är inte ett främmande land, det är en del av vår egen historia, vår identitet och vår själ. Vårt gamla fosterland. 

Vi ska alltså in i Nato och Nato är den mäktigaste försvarsalliansen i världshistorien. Dess militära styrka beräknad i försvarsutgifter eller på vilket annat relevant sätt som helst är större än hela resten av jordens.

Dessutom är Nato mer än bara en förteckning över mängden utrustning och antalet trupper i dess medlemsländer. Nato har en stab, kontinuerlig planering och inövat samarbete. Om artikel 5 kommer i bruk skrider man snabbt och effektivt till åtgärder.

Natos styrka baserar sig dock tydligt på dess mäktigaste medlem, Förenta staterna. För närvarande känns det som en stadig grund. Nato – och samarbetet med Europa – är utgångspunkten för president Bidens utrikes- och säkerhetspolitik, och stödet sträcker sig inte bara till Bidens demokrater, utan också till republikanerna. Republikanernas delegationer har besökt Finland för att garantera sitt stöd. Själv fick jag en stark känsla av förtroende då jag träffade centrala republikanska senatorer och andra tungviktare från partiet vid en mycket sluten tillställning i Washington. Stödet var villkorslöst. 

Bästa åhörare, 

oberoende av Nato-lösningen är det skäl att vara beredd på allt. Ännu för ett par år sedan talade Frankrikes president Macron om det ”hjärndöda” Nato. I Europa var man osäkra på Förenta staternas engagemang i kontinentens säkerhet.

Vi behöver alla säkerhetsalternativ.

För Finland kan det aldrig finnas för mycket säkerhet. 

Att förlita oss på vår egen styrka och på Nato är en bra utgångspunkt, men vi kan inte utgå ifrån att allt blir klart med dem. Vi får inte tro att vi kan ge upp allt annat och betrakta den ökade säkerheten som en onödig barlast. Vi kan inte vara för trygga.

Finland måste se till att det finns alternativ för att garantera vår säkerhet. Inget av dessa får givetvis minska värdet av det egna försvaret och Natomedlemskapet. De måste rymmas in i Nato och kring det nationella försvaret.

Det är värt att minnas att Europeiska unionen ända från början har utgjort en säkerhetslösning för Finland. EU är en säkerhetsgemenskap och det ligger i Finlands intresse att stärka EU som säkerhetsskapare. Ett starkt och enat EU är en fördel för Finland, vi vill på alla sätt stärka den Europeiska unionen.

Nato-ansökan innebar inte ett aldrig tidigare skådat språng västerut för oss. I januari 2022 stod vi inte i gråzonen och vi var inte neutrala. Vi var och är ett medlemsland med stark förankring i EU, en del av en värdegemenskap. Vi ser det som självklart att EU inte kan acceptera att en medlemsstat ockuperas eller underkuvas militärt. 

EU:s ömsesidiga solidaritet är nu också juridiskt bekräftad i artikel 42.7. Den strategiska kompassen visar vägen framåt. Vi måste försvara andra medlemmar och vi kan förvänta oss stöd från andra. Åtagandet grundar sig på solidaritet mellan medlemsländerna. Finland förstår sitt ansvar: gemensamt ansvar är också Finlands EU-linje.

EU:s solidaritetsartikel är till sin utformning stark och bindande. I internationella överenskommelser är det knappast paragraferna och formuleringarna som är det mest väsentliga. Det är ju inte genom juridisk analys, domar och gränsöverskridande verkställighet som de verkställs. Det finns ingen internationell fogde. Styrkan i EU:s gemensamma försvar och solidaritet kommer sig av att EU-ländernas intressen är så starkt sammanflätade att hjälpen sannolikt skulle ges.

EU är en betydande – i själva verket den enda – aktören som kan stödja Europas säkerhet från den energikris som hotar. I EU kan vi främja energibesparing och snabbare lösgöra oss från den energiutpressning som riktats mot oss. Inom ramen för EU gör vi snabba framsteg för att genomföra den gröna omställningen, med att bygga upp en energisjälvförsörjning som grundar sig på förnybara energikällor. Vårt mål i fråga om kolneutralitet uppnås kanske tidigare än planerat – och samtidigt kommer vi att få rätt sorts strategisk autonomi som grundar sig på våra egna styrkor.

Bästa åhörare!

Förutom multilaterala, institutionella säkerhetsstrukturer behöver vi också direkta förbindelser till vänligt sinnade länder som är viktiga för oss. Behovet av aktivitet i det finländska ambassadnätverket begränsar sig inte till överstatliga organisationer.

På våren efter vinterkriget anlände aldrig några brittiska eller franska trupper till Finland. Det hade varit svårt att genomföra operationen, även om det skulle ha funnits tillräckligt med politisk vilja. Men trots detta var Storbritannien och Frankrike inte utan betydelse.

Storbritannien är än idag en betydande militär aktör. Förutom armén, flottan och flygvapnet är också beredskapen att agera i praktiken avgörande. Det finns inga länder i Europa som har så stor erfarenhet av krigföring i närhistorien som Storbritannien. Och i ett längre perspektiv är det bra att komma ihåg att Storbritannien vanligtvis inte har kommit på andra plats då landet dragit ut i krig. Idag sträcker sig Storbritanniens strategiska ambitioner till Stillahavsområdet. Nog sträcker sig ambitionen också till Östersjön.

I det bilaterala samarbetet är Storbritannien en av Finlands viktigaste partner. Landet har förmågor som vi saknar både nu och i framtiden. Dess militära underrättelsetjänst är till exempel av världsklass. Samarbetet passar också väl in i Natos ramar. 

Det som kan sägas om samarbetet med Storbritannien kan också sägas om Frankrikes betydelse. Frankrike är en stormakt. Det är det enda EU-landet som har en plats i FN:s säkerhetsråd. Och det är det enda EU-landet som har egen kärnvapenavskräckning. Det har en stark röst och styrka.

För hundra år sedan sökte det unga Finland en tyskorienterad inriktning, stöd från västmakterna och nordiskt samarbete – och utöver dessa en så kallad gränsstatspolitik. Idag är den erkända styrkan hos Polen, Litauen, Lettland och Estland utmärkt kännedom om Ryssland. Från dem har vi hört vad-var-det-vi-sa-repliker, så de behöver inte upprepas. Men visst har deras analys varit träffande.

Dessa länder och Finland har ett mycket aktuellt och starkt gemensamt säkerhetsintresse. Frågan om Ryssland är existentiell. En partner som är särskilt viktig för Finland är Polen. Landet är fast beslutet att utveckla sitt försvar. Dessutom är de steg som landet har tagit i rätt riktning mot rättsstatsprincipen anmärkningsvärda. Polen positionerar sig som en stark aktör både inom EU och i det transatlantiska samarbetet. 

Respekt för rättsstatsprincipen är i de nuvarande medlemsländerna conditio sine qua non – ett villkor utan vilket inte. Den tjänar dessutom målen för utvidgningspolitiken: de länder som vill bli medlemmar måste förbinda sig att följa rättsstatsprincipen och de gemensamma värderingarna. Endast så kan EU bevara sin särprägel. När EU utvidgas bygger det inte upp en intressesfär.

Finland strävar inte efter att bilda eller delta i en klick, varken i EU eller i Nato. Samarbetet med Polen, Estland, Lettland och Litauen anpassas till de gemensamma målen. Samma utgångspunkt gäller också för det nordiska samarbetet. När alla nordiska länder är med i Nato och största delen med i EU, finns det inte längre något hinder för säkerhetspolitiskt samarbete.

Bästa åhörare, Ryssland är en del av Europas säkerhetssystem.

I den europeiska debatten har det sagts mycket lättsinnigt om Ryssland. Det har sagts att dess anfallskrig mot Ukraina måste avslutas genom förhandlingar. Givetvis: ingen tror att kriget kommer att sluta med Rysslands villkorslösa kapitulation. Men kriget kan inte sluta så att Ryssland får behålla de erövrade områdena och förbereda sig för att på nytt gå till attack. 

I vilket fall som helst är det för tidigt att tala om fredsförhandlingar: Ryssland har gjort klart att det inte har för avsikt att inleda några förhandlingar, det låtsas inte ens söka försoning. 

Ryssland har en plats i Europas säkerhetsarkitektur. Det är självklart. Vi måste dock äntligen börja tro på vad den ryska ledningen säger och gör. När V. Putin sade att Sovjetunionens upplösning var det tjugonde århundradets största geopolitiska katastrof, menade han att det måste åtgärdas. När han sade att Ukraina inte är en nation, menade han att Ukraina måste avskaffas. När han jämförde nutiden med Peter den stores tid, berättade han vad som komma skulle.

Ryssland har självt och på eget initiativ tagit ställning mot det dekadenta väst och visat att man är beredd att använda obegränsat våld. Resten av Europa måste vara redo för ett gemensamt försvar, redo att försvara våra demokratier och vår frihet.  

Ryssland har en plats i Europas säkerhetssystem. Det liknar Sovjetunionens ställning under det kalla kriget: inte en främjare av säkerheten, utan en utmanare till Europa.  För också motparten ska ha en plats.