Europadomstolens beslut i ett mål som gäller inlösen av fastighet

​​​​​​Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (Europadomstolen) meddelade den 12 mars 2026 ett beslut i ett mål som gäller inlösen av fastighet och beloppet av inlösningsersättning. Europadomstolen har enhälligt beslutat avvisa klagomålet som hänför sig till artikel 1 (skydd för egendom) i protokoll 1 till Europakonventionen som uppenbart ogrundat.

Målet handlar om inlösen av fastighet där staden hade beviljats inlösningstillstånd. Beslutet har överklagats hos såväl förvaltningsdomstolen som högsta förvaltningsdomstolen som båda förkastat besväret. Frågan om inlösningsersättning har avgjorts genom ett beslut vid inlösningsförrättningen. Fastighetsägarna har sökt ändring i beslutet hos den tingsrätt som är jorddomstol som dock förkastat besväret. Högsta domstolen har inte beviljat besvärstillstånd.

Klagomålet har lämnats in av tre ägare till den fastighetsdel som skulle lösas in. Enligt ägarna har artikel 1 i protokoll 1 till Europakonventionen kränkts och de har hävdat att inlösen av fastigheten inte skett i det allmännas intresse utan av stadens ekonomiska intresse. De har också hävdat att beloppet av inlösningsersättningen inte står i proportion till fastighetens marknadsvärde. Ytterligare har ägarna ansett att artikel 6 i Europakonventionen (rätt till en rättvis rättegång) hade kränkts och att staden på konstlad väg sätt minskat värdet på sitt markområde.

Europadomstolen konstaterar att i ärendet är det ostridigt att inlösen handlar om berövande av egendom, vilket avses i artikel 1 i protokoll 1. Enligt Europadomstolen är det också ostridigt att bestämmelser om ingripande i ändringssökandenas rättigheter har utfärdats genom lag. Europadomstolen anser också att inlösen ligger i överensstämmelse med det allmännas intresse. Europadomstolen har inte fått någon övertygande bevisning till stöd för att de skäl för inlösen som regeringen angett och som hänför sig till stadsutveckling, läge och befolkningsprognos skulle vara ogrundade. Det har inte heller framkommit något som tyder på att staden förvärvat markområdet utan någon verklig avsikt att uppnå utvecklingsmålen inom rimlig tid. Ytterligare har man enligt domstolen uppnått en rättvis balans mellan skyddet för egendom och kravet på det allmännas intresse. Domstolen har beaktat omständigheterna vid fastställandet av ersättningen och anser att ändringssökandena inte har bevisat att alla relevanta omständigheter inte hade beaktats vid beräkningen av ersättningen. Enligt domstolens slutsats kan ersättningen inte anses vara orimlig eller att de nationella myndigheterna skulle ha använt sig av sin prövningsrätt inkorrekt vid fastställandet av ersättningsbeloppet.

Enligt Europadomstolen har de påståenden som framförts med stöd av artikel 6 i Europakonventionen redan behandlats vid granskningen av förutsättningarna i artikel 1 i protokoll 1, och att inga separata frågor om artikel 6 har tagits upp i ärendet. 

Beslutet kan läsas i databasen HUDOC (på engelska).