Europadomstolens dom i ett mål som gäller föreningsfrihet

Europadomstolen meddelade den 17 december 2024 en dom i ett ärende som gäller före-ningsfrihet. Europadomstolen ansåg enhälligt att Finland inte har kränkt artikel 11 (mötes- och föreningsfrihet) i Europakonventionen. Europadomstolen avvisade klagomålet som gällde artikel 14 i Europakonventionen (förbud mot diskriminering).

Klaganden som arbetat som postanställd hade under två dagar vägrat ta emot introduktionsarbete på grund av att fackförbundet hade utfärdat ett introduktionsförbud för branschen. Klaganden hade skickats hem efter att ha vägrat ta emot introduktionsarbete och arbetsgivaren hade inte betalat ut någon lön till klaganden för resten av dagen. Tingsrätten hade ålagt arbetsgivaren att betala lön och gottgörelse enligt diskrimineringslagen till klaganden för den tid denne varit förhindrad att arbeta. Hovrätten hade fastställt tingsrättens domslut till övriga delar förutom lönesumman.  Högsta domstolen hade upphävt tingsrättens beslut och förkastat talan (med rösterna 3–2).

I klagomålet till Europadomstolen vädjade klaganden till artiklarna 11 och 14 i Europakonventionen och påstod att klagandens föreningsfrihet och fackliga rättigheter hade kränkts. Vidare hade klaganden utsatts för diskriminering på grund av medlemskapet i ett fackförbund.

Om artikel 11 i Europakonventionen konstaterade Europadomstolen att frågan hade gällt tolkning av arbetsavtalsparternas rättigheter och skyldigheter i samband med en viss selektiv stridsåtgärd. Enligt Europadomstolen hade högsta domstolen uttryckligen behandlat huruvida de olika arbetsuppgifterna kunde separeras från varandra och motiverat att det var av betydelse för arbetsgivaren om de olika uppgifterna utfördes separat eller inte. Enligt Europadomstolen var högsta domstolens motivering inte godtycklig eller uppenbart oskälig. Europadomstolen hänvisade till lagstiftning, praxis och högsta domstolens motivering och konstaterade att även fackföreningsfriheten är allmänt tryggad. Europadomstolen ansåg att de nationella myndigheterna hade agerat inom ramen för statens prövningsmarginal och uppnått en rättvis balans mellan klagandens rättigheter och arbetsgivarens direktionsrätt. Europadomstolen ansåg att det inte fanns någon grund för att bedöma ärendet på något annat sätt än vad högsta domstolen konstaterat i sin dom.

I fråga om artikel 14 i Europakonventionen hänvisade Europadomstolen till högsta domstolens dom enligt vilken klaganden befann sig i samma ställning som vilken annan arbetstagare som helst, som inte arbetade i enlighet med sitt arbetsavtal av orsaker som hör till arbetstagarens ansvarsområde. Europadomstolen ansåg att det således inte hade skett någon kränkning av artikel 14 i kombination med artikel 11 i Europakonventionen, och att klagomålet till denna del var uppenbart ogrundat.

Domen kan läsas i databasen HUDOC (på engelska)