Statsminister Juha Sipiläs tal vid invigningen av utställningen Pro Finlandia – Finlands väg till självständighet

(det talade ordet gäller)

Hyvät kutsuvieraat, bästa gäster,

Excellencies, Ladies and Gentlemen,

För exakt hundra år sedan, den fjärde december 1917, godkände Finlands senat ett förslag till regeringsform för Finland och motivering till det. Samma dag överlämnades förslaget till lantdagen. Redan samma kväll godkände senaten vid sitt allmänna sammanträde ordföranden P. E. Svinhufvuds kungörelse om avgivande av en självständighetsförklaring till det finska folket. Denna för exakt hundra år sedan daterade självständighetsförklaring i original ingår i denna utställning.

Lantdagen, som redan den 15 november hade förklarat sig inneha den högsta makten i Finland, antog på förslag av ledamot Alkio Finlands självständighetsförklaring den 6 december 1917.

Den dagen firas nu som Finlands självständighetsdag, men självständighetsdagen kunde lika gärna ha varit den 15 november.

Finlands väg till självständighet var en process i många faser. Startpunkten för den kan sägas ha varit Borgå lantdag i mars 1809. Det krig mellan Sverige och Ryssland som hade tagit slut något innan bröt Finlands mer än 650 år gamla band till Sverige, och Finland var nu ett autonomt storfurstendöme i det ryska kejsardömet.

Finlands ställning i förhållande till Ryssland var exceptionell. För Finlands interna förvaltning svarade Finlands egen senat, som till fullo hade rätt att förfoga över storfurstendömets skatteintäkter.

Finland behöll sina lagar från den svenska tiden, den lutherska religionen, sina egna institutioner inom förvaltningen och det svenska språket som förvaltningsspråk. År 1812 upprättades en tullgräns mellan Ryssland och Finland. Samma år fick det autonoma Finland tillbaka de områden som hade återbördats till Ryssland vid freden i Nystad 1721 och freden i Åbo 1743.

Den nya riksgemenskapen visade sig snart ha fördelar som bidrog till att dämpa de första årens obestridliga längtan tillbaka till Sverige. En flera sekler lång period av krig och fruktan fick sitt slut. Det stora ryska kejsardömet erbjöd nästan oändliga möjligheter att utveckla den ekonomiska välfärden. Alla de jord- och skogsbruksprodukter som Finland sålde till Sankt Petersburgs ekonomiska region hade åtgång. Tiotusentals finska drängar, pigor, handarbetare och yrkesmänniskor från olika branscher flyttade till staden.

Finland hade bara några små egna militära avdelningar, men tusentals finländare gjorde karriär i den ryska armén och flottan – omkring femhundra av dem uppnådde graden av amiral eller general. Gustaf Mannerheim är säkert i dag den mest kända av dem, men han var ingalunda den enda.

Största delen av Polen och de baltiska områdena hörde också till det ryska kejsardömet. Detta stärkte de ekonomiska och kulturella banden mellan dessa länder och Finland. Sankt Petersburg, Moskva, Warszawa och Krakow var centrum för konst och musik.

Kalevalakulturen med sina runodikter förenade Finland och Estland. I Finland fanns en stor kontingent litauiska soldater och finska jägare stred under första världskriget i Liepāja, vid floden Misa och vid Rigabukten.

Efter den ryska revolutionen lyckades Polen och de baltiska länderna i likhet med Finland uppnå självständighet och behålla den. Finländska frivilliga deltog i Estlands och Lettlands frihetskamper. Mannerheims gamla och nära kontakter till Polen hade en viktig roll under det kaotiska inbördeskriget i Ryssland 1918–1921.

Ärade gäster!

Denna sista del av Riksarkivets utställningsserie Pro Finlandia, som invigs under jubileumsåret för Finlands självständighet, fokuserar på relationerna mellan Finland och Ryssland, Polen, Estland, Lettland och Litauen. En gemensam historia som omspänner flera århundranden förenar Finland och dessa länder.

Vår gemensamma historia före självständigheten var inte alltid lätt. Under 1800-talets sista årtionden drev Ryssland en förryskningspolitik som hotade rasera den grund som institutionerna i det autonoma storfurstendömet Finland hade byggts på. Under Nikolaj II:s tid förändrades attityderna till kejsaren radikalt – genom sina förryskningsåtgärder ansågs han ha brutit mot den särskilda regentförsäkran som han gett Finland.

Motståndet växte sig starkare både hos den borgerliga sidan och hos arbetarrörelsen, som influerades av radikala tankar från Ryssland.

Finland blev självständigt under en stormig tid, mitt under den ryska revolutionen. Det Leninledda bolsjevikiska Folkkommissariernas råd godkände Finlands självständighet den sista december 1917. Fyra dagar senare erkände även Sverige, Frankrike och Tyskland Finlands självständighet. Det slutliga fredsavtalet undertecknades först den 14 oktober 1920.

Bästa åhörare!

På Riksarkivets Pro Finlandia-utställning förevisas originalhandlingar och annat material som anknyter till centrala utvecklingsskeden under Finlands tid som storfurstendöme. Utställningen och den 750-sidiga bok som kompletterar utställningen ger en djupgående och mångsidig bild av Finland och dess relationer till de länder som är i fokus i år och som alla var en del av det ryska kejsardömet.

Bästa gäster!

Denna utställning är på många sätt mycket aktuell. Historien hjälper oss att förstå de utgångspunkter som reglerade dessa länders relationer under tiden mellan första och andra världskriget och decennierna därefter.

Den serie av fyra utställningar och publikationer som Riksarkivet genomfört under åren 2014–2017 kompletterar på ett ypperligt sätt firandet av Finlands självständighet. Den skildrar framväxten av det Finland som för hundra år sedan blev självständigt. Under den autonoma tiden utvecklades fungerande institutioner och vittomfattande internationella relationer, en jämställdare ställning för kvinnorna och ett modernt idélandskap, och dessa gav den nya republiken en trovärdighet som gjorde att den kunde erkännas som en suverän stat bland andra suveräna stater.

Med dessa ord förklarar jag Riksarkivets fjärde Pro Finlandia-utställning öppnad!