Statsminister Matti Vanhanen i Europaparlamentet

Resultaten från Finlands ordförandeskap

(med reservation för ändringar)

I dag har jag än en gång i egenskap av Europeiska rådets ordförande glädjen att få diskutera med er. Inom ramen för Finlands ordförandeskap möttes Europeiska rådet den 14-15 december vid ett toppmöte i Bryssel. Min avsikt är att berätta för er om resultaten från mötet. Samtidigt börjar Finlands halvårsperiod som Europeiska rådets ordförande lida mot sitt slut, och jag vill därför summera ihop vad vi under denna period har gjort för vår gemensamma union.

I torsdags framförde vi i Europeiska rådet ett varmt tack till parlamentets talman Josep Borrell som nu lämnar sitt talmansuppdrag. Jag vill ännu i detta sammanhang tacka honom för en anmärkningsvärd insats Europa till fromma. Ärade talman Borrell, det har varit ett nöje att samarbeta med Er. Vi har åstadkommit en mängd goda resultat - varmt tack för detta. Vi uppskattar Ert arbete.

Jag vill också ta tillfället i akt och tacka Europaparlamentet för allt stöd och för de gemensamma ansträngningarna. Tillsammans har vi uppnått betydande resultat. Unionens kemikalielagstiftning - Reach-förordningen - har äntligen antagits. Den här lagstiftningen har både konsumenterna och industrin sett fram emot. Vi lyckades också ro i land tjänstedirektivet. Genom direktivet skapas världens största tjänstemarknad. EU:s sjunde ramprogram för forskning utgör i sin tur grunden för Europas konkurrenskraft.

I början av Finlands ordförandeskap sade jag att Europaparlamentet i allt högre grad är den plats där också svåra problemkomplex kan tacklas med bra europeiska lösningar. Jag står fast vid denna uppfattning, och jag vill i dag rikta ett varmt tack till parlamentet för gott samarbete - jag sätter stort värde på parlamentets insatser. Vi är på väg mot ett mer politiskt Europa, där parlamentet intar rollen av en allt mer central aktör.

Ärade parlamentsledamöter,

Huvudteman för Europeiska rådet i december var unionens utvidgningspolitik, rättsliga och inrikes frågor samt fastställande av resultaten från det inofficiella toppmötet i Lahtis. Ni har tillgång till slutsatserna från Europeiska rådet, så jag går inte närmare in på dem, utan lyfter i stället fram några aspekter på vissa centrala linjeval.

I den anda som Europeiska rådet hade markerat i juni förde Europeiska rådet nu en ingående och bred diskussion om unionens utvidgningspolitik. Jag vill i detta sammanhang upprepa det grundläggande sakförhållandet att unionens utvidgningspolitik har varit en stor framgång. Unionen har kunnat ena Europa och överbygga det kalla krigets tudelning. Europeiska unionen är i dag ett massivt förbund bestående av 25 medlemsstater - från ingången av nästa år ingår hela 27 länder i unionen. Det är en glädje att inlemma Bulgarien och Rumänien i vår gemensamma europeiska familj.

Turkiets medlemskap fanns inte på Europeiska rådets agenda. Besluten om Turkiets anslutningsprocess fattades i rådet för allmänna frågor och yttre förbindelser som föregick Europeiska rådet. EU är i stånd att fatta beslut. Finland försökte under sitt ordförandeskap på allvar nå en lösning som hade lett till verkställighet av tilläggsprotokollet till Ankara-avtalet och till direkt handel med norra delen av Cypern. Vi lyckades inte med detta och därför blev vi tvungna att besluta om åtgärder beträffande Turkiet. Situationen var uppenbar. Turkiet uppfyllde inte sina förpliktelser, och detta har sina följer. Jag vill dock betona att Turkiet är ett land vars framtid finns i Europeiska unionen. Turkiets anslutningsprocess avstannade inte under Finlands ordförandeskap, och den växlade inte in på något sidospår. Allra minst skedde någon sådan kollision som många hade förutspått. Anslutningsprocessen saktade kanske in temporärt, men destinationen är fortfarande densamma.

Resultatet av Europeiska rådets överläggningar är att unionen förblir öppen för nya medlemsstater. Utvidgningen fortsätter, och de kandidatländer som uppfyller unionens krävande villkor kan bli medlemmar. Detta öppna medlemsperspektiv är grundläggande för stabiliteten i Europa - det sporrar våra grannländer att vidta reformer och att slå in på den europeiska vägen. Detta sporrande element skall vi inte frånta dem. I egenskap av ordförandeland i rådet ställde Finland som ett mål för sig att unionens utvidgningspolitik skall förbli öppen; vi anser att dörren inte får stängas för meriterade kandidater. Vi lyckades på denna punkt. I framtiden hägrar en öppen och allt starkare union.

Utifrån diskussionerna i Europeiska rådet kan vi betona att medlemsperspektivet för västra Balkan är reellt. Regionen har en klar framtid inom EU. Detta är väsentligt för oss.

Samtidigt skall unionens utvidgningspolitik givetvis skötas principfast. Motvikten till den öppna dörrens princip är strikt villkorlighet. Det finns ingen genväg till medlemskap i unionen, utan medlemskapet förutsätter att kandidatlandet uppfyller medlemskriterierna.

Det var viktigt att man lät bli att diskutera gränserna för unionens utvidgning - en sådan diskussion skall vi inte ha. Några artificiella gränser skall inte dras upp för unionen. Våra riktiga gränser finns inte på kartan utan i värderingarna. Europabygget pågår alltjämt - i vårt nära grannskap företräder t.ex. Vitryssland ett svart hål i demokratin. En europeisk skamfläck. Sådana skulle inte längre få finnas i Europa.

Ärade talman,

Jag gav Europeiska rådet en bedömning av tillståndet i fråga om det konstitutionella fördraget. Vi har under vårt ordförandeskap fört en systematisk diskussion om fördraget med alla medlemsländer. Jag tänker inte här redogöra för de enskilda medlemsländernas ställningstaganden - vi har förbundit oss att vara konfidentiella på den punkten - men jag vill gärna för er beskriva den helhetsbild som ordförandelandet fick på basis av sin konsultationsrond.

För det första måste man konstatera att atmosfären har förändrats under vårt ordförandeskap. I början av perioden sov man ännu sin törnrosasömn och lät helst bli att aktivt ventilera det konstitutionella fördraget. Nu har man i medlemsländerna ivrigt börjat diskutera framtiden, och många har den uppfattningen att det konstitutionella fördraget i själva verket var en väl övervägd och lyckad helhet. Vi befinner oss ändå i det dilemmat att de medlemsländer som förkastade fördraget inte kan erbjudas detta på nytt i bokstavligen ungefär samma form som den tidigare versionen - fördraget som en helhet är dock balanserat. Rubbandet av denna helhet medför mera skada än nytta. Det råder därför ett brett samförstånd om att förhandlingarna inte kan starta på nytt utan hänsyn till det fördrag som tidigare lagts fram.

I synnerhet de institutionella bestämmelserna i det konstitutionella fördraget är resultatet av långa förhandlingar och bedömningar. Det är svårt att öppna dessa bestämmelser utan att skapa nya problem. Personligen ser jag det också som ett faktum att en uppspjälkning av fördraget inte skulle innebära något annat än en fullständigt skenbar lösning. Vi kan t.ex. inte separera avdelning I från avdelning III. Unionens och medlemsländernas befogenhet förutsätter exakt gränsdragning. I avdelning II i det konstitutionella fördraget definieras unionens huvudsakliga grundläggande värderingar - jag förstår inte varför de borde glömmas bort.

I detta nu har 16 medlemsländer ratificerat det konstitutionella fördraget, och vid årsskiftet - när Bulgarien och Rumänien blivit medlemmar - är vi uppe i 18 länder. Men det här är ju en sak som inte avgörs i kraft av kollektiv styrka. Fördraget träder inte i kraft om inte de 27 medlemsländerna godkänner detta. Det förefaller naturligt att försöka nå en lösning före Europaparlamentsvalet 2009 och den nya kommissionens tillträde.

I dag är det dock ett faktum att det konstitutionella fördraget alltjämt ligger på is. Snart lämnar vi över stafettpinnen till Tyskland, under vars ordförandeskap vi emotser framsteg i denna svåra fråga. Men samtidigt är det viktigt att utveckla det europeiska samarbetet med hjälp av alla de praktiska medel som står till buds. Samarbetet i rättsliga och inrikes frågor är ett utmärkt exempel på detta. Medborgarna förväntar sig konkreta insatser för förbättrad säkerhet och ökad rättvisa i medlemsländerna.

De rättsliga och inrikes frågorna är problematiska att hantera. Kravet på enighet i polisiära och straffrättsliga frågor förhindrar genuina framsteg i samarbetet. Detta samarbete är mycket angeläget för medborgarna. Medborgarna har rätt att förvänta sig bättre samarbete när det gäller främjandet av säkerheten och bekämpningen av brottslighet. För närvarande är det dock så att besluten om samarbete antingen urvattnas eller helt och hållet uteblir - det såg vi nyligen prov på när det gällde överflyttningen av fångar. Kravet på enighet är en plugg i hanteringen av rättsliga och inrikes frågor och det förhindrar viktiga framsteg.

Vi har emellertid en metod för att effektivera beslutsfattandet i rättsliga och inrikes frågor: enligt artikel 42 i grundfördraget, den s.k. passerellen, kan man med stöd av ett enigt beslut övergå till beslutsfattande med kvalificerad majoritet. Finland gick under sitt ordförandeskap uppriktigt in för att utreda denna möjlighet, men vid justitieministrarnas och inrikesministrarnas möte i Tammerfors i september framgick det att många medlemsländer motsatte sig detta. Den här utvägen är sålunda stängd för oss.

Därför är jag nöjd över att Europeiska rådet trots allt entydigt signalerade att det är angeläget att beslutsfattandet i rättsliga och inrikes frågor effektiveras enligt principerna i det konstitutionella fördraget, dvs. genom en övergång till beslutsfattande med kvalificerad majoritet. Attitydmässigt är detta ett viktigt genombrott som vi kan vara nöjda över. Den här lösningen måste de kommande ordförandeländerna respektera.

Låt mig här säga en sak: om jag med stöd av min erfarenhet som ordförande - här och nu - skulle kunna ändra på en sak i unionen, så skulle jag kännbart öka beslutsfattandet med kvalificerad majoritet. Det är definitivt det effektivaste, mest rättvisa och bästa sättet att nå goda resultat. Kravet på enighet är med avseende på de allmäneuropeiska intressena orimligt i alla andra frågor än de som ovillkorligen kräver enighet.

Europeiska rådet behandlade unionens migrationspolitik ingående. Vi minns alla i solidarisk anda de problem som våra medlemsländer vid Medelhavet råkade ut för i somras. I egenskap av ordförandeland bemötte Finland aktivt de utmaningar som den olagliga invandringen innebar, och frågan diskuterades redan i oktober vid det inofficiella toppmötet i Lahtis. Nu vid Europeiska rådet i december enades vi om en övergripande migrationspolitik i fråga om såväl den lagliga som den olagliga invandringen. Vi konstaterade att fenomenet är synnerligen mångfasetterat. Invandringen gäller inte endast och i första hand en bättre gränsövervakning, utan det finns andra element som är lika väsentliga: t.ex. utvecklingen i ursprungsländerna och transiteringen samt den kontrollerade migrationspolitik som Europa är i stort behov av eftersom dess egen befolkning åldras. Europa är inte ett isolerat område.

Europeiska rådet bekräftade också de centrala resultaten från det inofficiella toppmötet i Lahtis. Vi är eniga om att Europa behöver en mer målmedveten innovationspolitik. Vi kan inte bevara vår nuvarande välfärd om vi inte är genuint konkurrenskraftiga också i framtiden - vi måste basera vår framgång på gediget kunnande. Under Finlands ordförandeskap har innovationerna fått en central position inom konkurrenskraftspolitiken: främjandet av innovationer bör vara ett väsentligt element i EU:s konkurrenskraftsstrategi. När det förberedande arbetet nu är gjort ser vi fram emot att Europeiska rådet vid det kommande vårmötet drar upp dynamiska riktlinjer för innovationspolitiken.

Med tanke på unionens hållbara ekonomiska tillväxt och vår konkurrenskraft är det också av stor vikt hur vi lyckas enas om gemensamma mål för energipolitiken och hur vi förmår skapa ett brett globalt samarbete för att bemästra klimatförändringen. Dessa teman har under Finlands EU-ordförandeskap varit föremål för vårt ökade intresse. Under den gångna hösten har samma frågor också ingått i de centrala samarbetskomplex som vi diskuterat med våra partner såväl från Ryssland och USA som från Asien.

Europeiska rådets slutsatser i energi- och klimatfrågorna är ett tecken på de allt bättre och konsekventa framstegen i och med att slutsatserna utgör vägvisare för det toppmötet under Tysklands ordförandeskap där dessa teman är i fokus.

Ärade parlamentsledamöter,

I fredags fick jag direkt feedback av journalisterna: de tyckte att Europeiska rådets möte nu i december var enformigt, extremt tråkigt - bara en rad beslut utan dramatik och sedan sista minuten-lösningar i nattens sena timma. Om det anses tråkigt att man fattar beslut och att dessa kommer till systematiskt och enligt tidtabellen - ja, då konstaterar jag med stolthet att jag är tråkig. Europa behöver konkreta beslut, inte något pompöst politiskt drama.

Jag är själv övertygad om att just detta resultatinriktade Europa kan utveckla unionen framgångsrikt. Vi behöver konkreta lösningar som gagnar medborgarna. Den plattformen är oumbärlig för att vi skall kunna skapa den legitimitet utifrån vilken de verkligt stora besluten, t.ex. gällande det konstitutionella fördraget, kan fattas.

Ärade talman,

Tretton dagar återstår av perioden för Finlands EU-ordförandeskap. Vi sköter naturligtvis vårt uppdrag tills perioden löper ut. Under Finlands ordförandeskap har stärkandet av unionens samstämmighet varit ett centralt tema. Vi reder oss inte i världen om vi inte är kapabla till ett mer enhetligt agerande i våra yttre förbindelser.

Under de första dagarna av Finlands ordförandeskap upplevde vi en allvarlig kris som kulminerade i en mycket problematisk krigsliknande situation i Libanon. Jag kan med stolthet konstatera att EU intog en stark och enig hållning i Libanonkrisen: unionen agerade beslutsamt i FN:s säkerhetsråd för åstadkommandet av ändamålsenliga resolutioner och förmådde lyckligtvis mobilisera sådana militära styrkor som kunde ombesörja att en tillräckligt stark FN-operation lyckades i Libanon. Det som utspelade sig på sommaren i Libanon var ett krävande prov, men unionen klarade av krisen på ett mycket förtjänstfullt sätt. Jag vill här än en gång tacka alla medlemsländerna för det stöd som jag i egenskap av ordförande fick när det gällde att lösa krisen.

Det är oerhört viktigt att vi har en union som är enig och beslutsam i sina yttre förbindelser och som också är kapabel att nyttja sitt stora urval verktyg för skapandet av en bättre värld. Efter sina utvidgningar är unionen, med många mätare mätt, en av de främsta aktörerna i världen - den ställningen bör utnyttjas fullt ut. Under vårt ordförandeskap har vi också gjort mycket för att bl.a. förbättra koherensen i utvecklingspolitiken, vilken är en fråga av allra största vikt för en betydelsefull global aktör av den typ som EU representerar.

Stärkandet av unionens Rysslandspolitik var ett av de teman som Finland satte fokus på. Också här ser vi tydligt den konkreta betydelsen av en gemensamt driven politik. Vid det inofficiella toppmötet i Lahtis förde vi en bra diskussion med Rysslands president Putin, och EU kunde då framföra sitt gemensamma budskap till Ryssland. Ryssland är naturligtvis en viktig partner för EU. En titt på kartan räcker till för att åskådliggöra detta faktum. Ryssland är viktig för EU - vi är knutna till varandra med många slags band. Men samtidigt måste man ärligt konstatera att det i Ryssland finns många tendenser som oroar oss. Jag är inte övertygad om att Ryssland är på väg i rätt riktning. Det behövs mer målmedvetna satsningar när det gäller principerna om demokratin, rättsstaten och marknadsekonomin. Vi vill inte att Ryssland utvecklas i autoritär riktning. Vi är i vår fulla rätt att vara oroade över utvecklingen i Ryssland.

Ryssland är en betydande stötesten för EU:s enhetlighet. Finland hade velat åstadkomma samförstånd om inledande av förhandlingar om ett nytt övergripande avtal mellan EU och Ryssland. Detta samförstånd har vi, av kända orsaker, till dags dato inte kunnat åstadkomma. Enligt min uppfattning visar tanken på ett nytt avtal på ett förträffligt sätt vilket problem vi står inför: vi behöver ett gemensamt och starkt avtal som inkluderar den centrala basen för vårt samarbete, dvs. värderingarna, och som skapar en hållbar utgångspunkt för handeln och energisamarbetet. Om det inte går att åstadkomma ett gemensamt avtal kommer utvecklingen tyvärr att på ett kortsynt sätt gå i riktningen mot ett nätverk av bilaterala avtal. I det läget kan Ryssland behandla EU:s medlemsländer på ett olikvärdigt sätt. En del får bra avtal och andra får dåliga. Vissa länder kan bli utan avtal. Samtidigt är det självklart att ett EU som talar med en röst utgör en så betydelsefull partner för Ryssland att unionen i kraft av sin enhetlighet kan förhandla fram ett ordentligt avtal. Inte kan vi stoltsera med ett enhetligt Europa om vi konkurrerar sinsemellan om vem som får de bästa villkoren. Då är vi långt ifrån den europeiska solidariteten.

Ärade parlamentsledamöter,

Varje ordförandeskap i EU inleds med höga målsättningar, men i praktiken kommer vi alla förr eller senare ner på jorden. Samtidigt som vi uppnådde mycket blev också många väsentliga ärenden på hälft. Finland gjorde stora ansträngningar för att en revidering av arbetstidsdirektivet skulle fås till stånd, och jag tror att vi kom ganska nära lösningen. Ansträngningarna räckte dock inte till. Eftersom problemet kvarstår hoppas jag att de kommande ordförandeskapen skall ha konkret framgång när det gäller att lösa denna europeiska fråga.

Ärade talman,

Det känns vemodigt för mig att denna sista gång företräda Finlands ordförandeskap vid Europaparlamentets plenum. Jag ser med glädje tillbaka på det fina samarbetet med parlamentet, och jag vill tacka er alla för att ni stödde Finlands strävanden.

Jag tror på Europas gemensamma framtid. Jag tror på ett mer helgjutet Europa, ett Europa utan skiljemurar. Det gläder mig särskilt att vi lyckades uppnå resultat i fråga om utvidgningen av Schengenområdet. Utvidgningen är ett exempel på de praktiska framsteg som medborgarna förväntar sig av oss beslutsfattare.

Avslutningsvis vill jag än en gång framföra mitt djupt kända tack till Europaparlamentet för det utmärkta samarbetet.