Statsminister Matti Vanhanen vid statsrådets 200-årsfestligheter

Ärade Republikens President och doktor Arajärvi,
Ärade president Koivisto,
Ärade president Ahtisaari,
Herr riksdagens talman,
Ärade ambassadörer,
Bästa gäster,

På statsrådets vägnar har jag äran att tacka för de vänliga ord som Ni, ärade Republikens President, och ni, herr riksdagens talman, riktade till statsrådet på dess 200-årsdag.

Jag tar tillfället i akt att framföra också ett annat tack. På vår finländska förvaltnings märkesdag hälsar jag och tackar alla dem som är i statens tjänst för deras arbete för landets och folkets väl. Vi tänker också med tacksamhet på dem som tjänat före oss.

Vår egen förvaltnings begynnelse markerades av att föregångaren till det nuvarande statsrådet och de nuvarande högsta domstolarna, storfurstendömet Finlands regeringskonselj, höll sin första session här i Åbo för 200 år sedan.

Vi har också all orsak att tänka på de finländare som under dessa år tog initiativet till att skapa ett autonomt Finland med en egen förvaltning. Marskalk Mannerheims farfarsfar, friherre Carl Erik Mannerheim, biskop Jakob Tengström och deras samtida kunde naturligtvis inte se vad framtiden skulle föra med sig. I dag vet vi att denna tid banade väg för ett självständigt, modernt Finland med parlamentarisk demokrati.

Finländarnas styrka i byggandet av nationen har genom historien varit att vi i alla stora brytningsskeden haft klokhet och mod att svara på tidens utmaningar, försvara det uppnådda och sträva efter det möjliga.

I äldsta tid hann de finska stammarna inte bilda en egen statlig gemenskap förrän Roms och Bysans kapplöpning i norr slutade med att väst segrade hos oss.

I Åbo inrättades snart ett eget biskopssäte med fokus på lokala behov och direkta förbindelser till kulturcentrumen i Europa. Finland blev inte ett svenskt lydland utan redan med början från 1362 deltog finländska representanter som likvärdiga medlemmar i konungaval och riksmöten.

Reformationen i Europa banade väg för finska språket och den nordiska tanken om frihet under ansvar, och i Finland genomfördes "i Grevens tid” arbetet med att utveckla förvaltningen, rättsväsendet och universitetsväsendet i den nya tidens anda.

Upplysningens och nyttans tidevarv på 1700-talet innebar också i Finland ett kulturellt och ekonomiskt uppsving, men samtidigt skapade epoken också de krafter på vår kontinent som skulle forma vår historia, nämligen Peter den Stores Ryssland och franska revolutionen.

När dessa krafter möttes i Tilsit i juli 1807 ledde det till slut till finska kriget, Borgå lantdag och freden i Fredrikshamn samt till det autonoma storfurstendömet Finland och grundandet av dess egen regeringskonselj och förvaltning.

Att Finland uppnådde autonom status under kejsardömet Ryssland innebar de första hundra åren av fred i vår historia. Det innebar också att de nordiska traditionerna och vår egen religion kunde fortleva och att dagens centrala institutioner grundades.

Med dagens termer uttryckt inrättades i vårt land först en förvaltningsmodell – governance – som var en fortsättning på de nordiska institutionerna från svenska tiden med en egen centralförvaltning i ledningen. Parallellt med denna förvaltning växte och segrade småningom den nationella väckelsen – nation building – i form av en bildningsrörelse som gav förvaltningsstrukturerna och hela samhället innehåll.

K.J. Ståhlberg beskrev den parlamentariska demokratins uppkomst i Europa genom att säga att det traditionella rådet som svarade för konungens förvaltning blev alltmer beroende av parlamentet, som representerade folket, och slutligen helt beroende av dess förtroende. Precis så gick utvecklingen också i Finland.

Under den sexhundraåriga gemenskapen med Sverige var vi en del av rikets statliga verksamhet och förvaltning. År 1809 fick vi både en autonom stat och en inhemsk regeringskonselj som var avhängig ryska kejsaren. Senare generationer utvecklade först landet och dess regering och gick sedan vidare med demokratisering och parlamentarism.

Till dessa utvecklingssteg hör lantdagen, som sammankallades regelbundet efter Krimkriget med början från 1863, 1906 års enkammarriksdag och slutligen självständigheten och 1919 års parlamentariska regeringsform, som ännu innehöll kompromisser mellan republikanska och konservativa åskådningar.

Jag tror att framtida historiker kommer att se också 2000 års grundlag som ett parlamentariskt steg mot en större europeisk gemenskap efter det kalla kriget. Jag tror också att en parlamentarism som gradvis stärks är en naturlig fortsättning på vår långa tradition.

Också vårt medlemskap i Europeiska unionen sedan 1995 ingår i samma historiska utveckling efter det kalla kriget.

Medlemskapet i Europeiska unionen har varit ett viktigt tillskott till statsmaktens karaktär och praxis. Här ingår naturligtvis att bevaka vårt lands intressen i unionen, men också att delta i byggandet av hela vår världsdel och att via unionen påverka frågor som rör hela mänskligheten.

I skötseln av EU-frågor har vi lyckats förena vår parlamentariska tradition med god regerings- och förvaltningspraxis. Det stora antalet frågor som behandlas i Europeiska unionen innebär att de har stor betydelse också i statsrådets och förvaltningens praktiska arbete. Så är till exempel EU-ministerutskottet som sammanträder varje vecka en av regeringens centrala arbetsformer.

Ärade gäster,

I dag är Finland en självständig republik och medlem av Europeiska unionen. Vi lever i en stabil omgivning och har goda relationer med våra grannar.

Dagens stat har fortfarande till uppgift att tillgodose det mänskliga samfundets äldsta behov, att inrätta och upprätthålla ett rättsväsende och trygga säkerheten. Den nya tiden medförde också mänskliga rättigheter samt rättvisa sociala och kulturella tjänster för hela landet och hela folket.

Också under kommande årtionden är den statliga ledningens uppgift att utveckla förvaltningen så att den motsvarar samhällets förändrade behov.

Dagens västerländska stater står dock i grundläggande mening inför en ny situation och nya uppgifter, så också Finland. Den förnyelse av ekonomin och samhället som började i Europa och Nordamerika har fortsatt och fortsätter att sprida sig över hela jordklotet under benämningen globalisering.

Styrkan i Finlands ekonomi har varit den kompetens som har sitt ursprung i en lång bildningstradition, den nordiska samhällsmodellen och våra naturresurser. Med hjälp av dem har vi skapat en exportbaserad ekonomi och välfärd.

Men nu konkurrerar våra produkter i en värld där många andra också har en god kompetens, men alldeles andra kostnader, eller där träråvaran växer fem eller tio gånger snabbare än i Finland.

Situationen i början av detta århundrade är annorlunda för oss också av egna interna orsaker.

Efter kriget har vi i varje ekonomiskt brytningsskede haft någon naturlig bärkraft: återuppbyggnaden och statens investeringar, den stora strukturförändringen från agrarsamhälle till industri och tjänster, investeringar i ny teknik och Nokia.

Nu finns inga sådana betydande faktorer, och vi har en speciellt ofördelaktig befolkningsstruktur. Under recessionen har vi också varit tvungna att upprätthålla tjänster och sysselsättning genom att använda underskott, som vi börjar betala tillbaka under nästa årtionde. Endast så kan vi samla krafter för att svara på kommande utmaningar.

Så sent som under förra århundradet var stats- och regeringscheferna i Europa tvungna att erbjuda sina folk blod, svett och tårar. I det avseendet har vi det bättre ställt i dag, eftersom vi klarar oss med hårt arbete och svett.

Men den globala moderniseringen har också en annan aspekt. Många nationer kommer inte att klara den, vilket till slut kan få oanade konsekvenser också för oss. När man i dag ställer frågan varför vi deltar i utvecklingssamarbetet eller i krishanteringen, är svaret mänskligheten och behovet att utveckla mänskligheten i världsomfattande utsträckning.

Men den globala moderniseringen har också en tredje aspekt som överskuggar alla andra. Det är klimatförändringen, eller i själva verket det faktum att de ekosystem som upprätthåller livet på jorden och i värsta fall själva atmosfären är i fara. Därför är den primära och viktigaste uppgiften under detta århundrade att kontrollera klimatförändringen och skapa balans mellan människan och naturen.

Kravet på hållbar utveckling i kombination med de nya ekonomierna kommer att tvinga oss att tänka över vår moderna livsstil, dess utgångspunkter och möjligheter. Då kommer den bildningstradition som har sitt ursprung i humanismen och reformationen återigen att framhävas jämsides med de stora idealen upplysning, frihet och ekonomisk välfärd.

Bästa åhörare,

För tvåhundra år sedan blev vi finländare som ny nation delaktiga i det stora drama som är Europa, och vi har klarat oss minst sagt hyfsat. Olika generationer har förstått förändringskrafterna i sin tid och varit redo att möta det oundvikliga.

De oundvikliga frågorna under det nya århundradet är klimatförändringen, de nya ekonomierna, de fattigastes kriser och kulturernas omvälvning och ökade samspel. När vi förstår vilka möjligheter de medför klarar vi oss vidare med arbete och samarbete, med kompetens och vårt lands naturresurser.

Statens uppgift kommer också i framtiden att vara att försvara och fördjupa parlamentarismen och att värna om hela landets och folkets välfärd, med insikt om att detta ytterst uppnås genom arbetsamma och företagsamma medborgares dagliga ansträngningar och gemensamma ansvar.

Tiden kräver att det också i Finland blir allt viktigare att samla våra krafter så att vi kan delta i mänsklighetens stora uppgifter, från finanskriser till utvecklingskriser. Då betonas alltmer goda grannrelationer, det nordiska samarbetet, vår europeiska union och en aktiv utveckling av den samt en aktiv medverkan i globala organisationer.

Det vi lärt oss under förra århundradet räcker inte längre till för att visa oss vägen, men det får inte leda till cynism. Framtiden skapas av oss själva.

Ärade gäster,
Låt oss alltså minnas dem som för tvåhundra år sedan förde vidare tidigare generationers arbete och svarade på sin tids utmaning. Låt oss i likhet med J.V. Snellman förstå att då som nu är arbetet för fosterlandets väl vårt bidrag till den allmänmänskliga utvecklingen. Och ju livskraftigare vår nation är, desto bättre förutsättningar har vi att vara med och lösa mänsklighetens stora frågor som är livsviktiga också för oss själva.

Låt oss alltså fortsätta med sikte på att vår nation varje dag ska resa sig i sin glans och på att vi ska ge vårt bidrag till hela mänsklighetens blomstring.