Statsminister Paavo Lipponen i College of Europe, Brygge 10.11.2000
Ärade rektor, bästa studenter, mina damer och herrar
Inledningsvis vill jag tacka College of Europe för att jag fått denna möjlighet att tala om Europeiska unionens framtid. Under de senaste femtio åren har College of Europe varit ett unikt och innovativt institut för postgraduala studier och utbildning med europeisk anknytning. Institutets betydelse för det akademiska och professionella livet i Europa har varit och kommer också framdeles att vara mycket stor.
College of Europe har i alla tider varit ett viktigt forum för debatten i Europa. På 1980-talet hölls två ryktbara tal här. År 1988 avvisade Margaret Thatcher det som hon kallade den centraliserade europeiska "superstaten" och efterlyste i stället en "nationernas familj". Året därpå erbjöd Jacques Delors en alternativ vision. Han krävde en skarp övergång till en federalistisk modell baserad på subsidiaritetsprincipen. Subsidiariteten, argumenterade Delors i sitt svar till Margaret Thatcher, var den faktor som skulle rädda pluralismen, mångfalden, patriotismen och den nationella identiteten i Europa. Paradoxalt nog talade Thatcher och Delors om två sidor av samma mynt.
Av de tal som hållits iBrygge är det tal som president Mauno Koivisto höll här i oktober 1992, dvs. för åtta år sedan, för mig personligen ett av de allra viktigaste. Koivistos tal markerade ett av de avgörande ögonblicken i Finlands integrationshistoria. Finland hade tidigare samma år beslutat att ansöka om medlemskap i Europeiska gemenskaperna. Förberedelserna inför våra anslutningsförhandlingar pågick redan och Koivisto definierade Finlands grundläggande EU-filosofi som ett aktivt och konstruktivt engagemang i de europeiska frågorna.
Detta betraktelsesätt har varit vår ledstjärna under två regeringskonferenser, förhandlingarna kring Agenda 2000 och, på tröskeln till det nya millenniet, Finlands ordförandeperiod i EU. Finland befinner sig måhända geografiskt i Europas periferi, men politiskt är vi i Europas kärna. För den som valt att gå med gäller det att engagera sig fullt ut.
Under de senaste månaderna har man på allvar börjat debattera Europas framtid. I vissa inlägg har man uttalat sig till förmån för modeller som betecknats som federala lösningar. Det stora problemet är dock att ordet federalism har olika innebörd för olika människor. En del anser att federalismen står för en centralisering av makten, medan andra hävdar att begreppet innebär en decentralisering baserad på subsidiaritetsprincipen och en klar uppdelning av makten. Båda uppfattningarna är korrekta. Det är fråga om att sammanföra självbestämmanderätten på en övernationell nivå och att definiera behörighetsfördelningen mellan unionen och dess medlemsstater. Debatten har inletts och vi skall inte försöka undvika den.
Min avsikt är att här idag presentera min uppfattning om Europeiska unionens framtid. Jag påstår inte att jag har svaren på alla frågor eller att jag skulle kunna uppfinna hjulet på nytt. Tvärtom vill jag försöka tillföra den pågående debatten om unionens framtid litet realism. Dettaär min önskan, eftersom jag ibland har en känsla av att framtidsdebatten dyker upp när det av någon anledning känns svårt att hantera nuet.
Mitt budskap idag är enkelt: det finns många saker vi kan förbättra inom ramen för de nuvarande reglerna, men på lång sikt kommer vi att behöva radikala förändringar. Vi måste ersätta den byråkratiska toppstyrda inställningen med en rakt motsatt filosofi, "nedifrån upp"-filosofi, en filosofi som grundar sig på allmänhetens direkta medverkan. Jag föreslår följande tvåstegsmodell:
I det första skedet bör vi koncentrera oss på att genomföra de beslut som Europeiska rådet fattade i Tammerfors, Helsingfors och Lissabon, fullfölja regeringskonferensen och förbereda utvidgningen av unionen.
I det andra skedet bör vi tillsammans med kandidatländerna inleda en konstitutionaliseringsprocess i vilken regeringarna, EU-institutionerna, de nationella parlamenten och medborgarsamhället medverkar.
Hur ser då agendan på kort sikt ut? Jag tror att en hel del kan göras redan inom ramen för de nuvarande fördragen: institutionerna kan stärkas och gemenskapsmetoden kan främjas. Våra tidigare beslut bör verkställas genom att de av lagen erbjudna möjligheterna omsätts i politiska handlingar.
Vid Europeiska rådets möte i Helsingfors fattade vi historiska beslut om unionens utvidgning. Utvidgningen är av fundamental betydelse för stabiliteten i Europa. De nya medlemsstaterna stärker unionens ställning som global aktör. En kraftigare ekonomisk tillväxt i Europa förutsätter också en större marknad. Utvidgningen måste uppfattas som en möjlighet. Frågan om utvidgningen har idag högsta prioritet inom unionen, och det bör den ha också i framtiden.
Jag tror att "fönstret" för de nya medlemmarnas - en eller flera till antalet - inträde kan placeras in någonstans mellan den 1 januari 2003 och den 1 januari 2005. Om det behövs en regeringskonferens, bör denna inte ordnas innan de första nya medlemmarna har anslutit sig. Kandidatländerna skulle - på väl motiverade grunder - tolka detta som en skärpning av anslutningskraven medan tävlingen alltjämt pågår.
Med tanke på utvidgningsprocessens trovärdighet är det viktigt att den pågående regeringskonferensen kan avslutas enligt den tidtabell som angavs av Europeiska rådet i Helsingfors. När det nya fördraget har ratificerats är unionen redo för utvidgningen.
Målet för regeringskonferensen är entydigt: utvidgningen måste föregås av institutionella förändringar. Jag tror fullt och fast att vi om fyra veckor kommer att nå resultat i Nice. Finlands regering gör sitt bästa för att en för alla parter acceptabel kompromiss skall kunna uppnås. Begreppet kompromiss anger som känt att alla måste rucka på sina positioner.
Nyckeln till utvidgningen ligger i en djärv utökning av användningsområdet för beslut med kvalificerad majoritet - därmed effektiveras beslutsfattandet. Här är det viktigt att fokusera på kvaliteten, inte kvantiteten. Fördraget i Nice kan knappast, anser jag, betecknas som lyckat om vi inte gör framsteg i de frågor som gäller handeln, visum-, asyl- och immigrationspolitiken, vissa punkter inom skattelagstiftningen samt miljösektorn och socialpolitiken.
Ett närmare samarbete, dvs. flexibiliteten, är också en viktig punkt på regeringskonferensens agenda. En förnuftig flexibilitet som inom fördragsramen utnyttjas som s.a.s. en sista möjlighet är ett användbart instrument för en djupare integration. Den verkliga utmaningen är att göra flexibiliteten mera attraktiv inom än utanför unionen. Det är förenligt med både de stora och de små medlemsstaternas intressen att ett närmare samarbete är öppet för alla som är villiga och kapabla att sträva efter en djupare integration inom ramen för de nuvarande institutionerna.
Det är synnerligen viktigt att kommissionen är stark och självständig. Kommissionens sammansättning måste garantera dess effektivitet och acceptabilitet i varje medlemsstat. I det utvecklingsskede som EU idag befinner sig i är, enligt min åsikt, den enda användbara lösningen att det finns en kommissionär från varje medlemsstat. En mindre kommission - utan en tysk eller fransk kommissionär - skulle i själva verket försvaga kommissionen, inte göra den effektivare. Samtidigt måste vi vara realistiska. Om kommissionen blir avsevärt större än den är idag, måste vi i framtiden se oss om efter innovativa alternativ.
Europeiska unionen är en union för stater och en union för folk. I vår sui generis-struktur för beslutsfattandet återspeglar ministerrådet principen om jämlikhet mellan medlemsstaterna. Europaparlamentets sammansättning reflekterar hela spektrumet av folk i medlemsstaterna. För närvarande fattas de flesta besluten i samarbete mellan ministerrådet och Europaparlamentet. Jag anser att det finns många tänkbara sätt att ändra systemet för vägningen av röster, men att en grundläggande princip måste iakttas: ett beslut med kvalificerad majoritet måste stödas av minst hälften av medlemsstaterna och minst hälften av befolkningen. Oberoende av vilka ändringar som sedan anses nödvändiga när det gäller själva siffrorna, är det av avgörande betydelse att säkerställa att de grundläggande principerna för jämlikhet och nationell integritet kvarstår i fråga om alla medlemsstater, såväl stora som små.
Balansen mellan Europeiska unionens institutioner är inte statisk. De ständiga förändringarna återspeglar sig i debatten om unionens framtid, i den pågående regeringskonferensen och i institutionernas dagliga arbete. Den institutionella strukturen formas genom alla dessa små och stora beslut. Man kan kanske hävda att Europaparlamentets ställning har stärkts under de senaste åren, samtidigt som kommissionens ställning har försvagats och en tendens till ökat agerande regeringarna emellan kan skönjas.
Hörnstenen i den institutionella strukturen är en handlingskraftig och opartisk kommission, ett ansvarsmedvetet Europaparlament och ett effektivt ministerråd. Genom denna kombination garanteras hela unionens intressen.
Med hjälp av medbeslutandeförfarandet har Europaparlamentet fått möjlighet att delta i lagstiftningsarbetet på ett effektivt sätt. Den pågående regeringskonferensen är ägnad att utöka användningen av detta förfarande, och därför tillämpas det också i nästan alla de lagstiftningsfrågor som i ministerrådet avgörs med kvalificerad majoritet. Jag välkomnar denna trend. Min erfarenhet av det nya medbeslutandeförfarande som togs i användning under Finlands ordförandeskap är mycket positiv, och jag är övertygad om att vi har funnit en fungerande modell.
Debatten om unionens framtid har visat att vissa medlemsstater är beredda att fördjupa integrationsprocessen genom ett mellanstatligt agerande, dvs. utanför den nuvarande institutionella strukturen. Detta är en alarmerande trend. Förfarandet är ofta ineffektivt, det saknar öppenhet och leder till en dominerande ställning för vissa länders del. Dessutom kan förfarandet leda till instabilitet, eftersom verkningarna av politiska förändringar och nationella kriser inte känns lika konkret i starka institutioner som i enskilda medlemsstater.
Den inre marknaden och valutasamarbetet har inneburit betydande fördelar för den s.k. gemenskapsmetoden. Också den framtida unionen bör grunda sig på att aktörerna förbinder sig att följa gemenskapsmetoden. Kommissionen spelar härvid huvudrollen som initiativtagare - det är också kommissionen som övervakar iakttagandet av fördragen. Om kommissionens roll försvagas frågar man sig vem som då garanterar att reglerna följs och att alla medlemsstater uppfyller de gemensamma åtagandena.
Också Europeiska rådet är en viktig faktor i den institutionella balansen. Europeiska rådet har haft stor inverkan på den europeiska integrationsprocessen: det har gett de avgörande impulserna till den inre marknaden, euron m.fl. fundamentala projekt. Europeiska rådet har också fattat viktiga strategiska beslut - rådet låg exempelvis bakom beslutet att öppna unionen för anslutningsförhandlingar.
I mars drev Europeiska rådet i Lissabon på en genomgripande reform gällande de ekonomiska frågorna i Europa: rådet fastställde den s.k. eEurope-aktionsplanen, en plan som avser att fullt ut inlemma vår gamla kontinent i den nya ekonomin. Av den här anledningen introducerade man i Lissabon en ny öppen koordineringsmetod genom att klart specificera målen, åtgärderna och aktörerna. I själva verket kommer eEurope-initiativet att bli en prövosten för det nya förvaltningsförfarandet i Europa - initiativet bygger ju på EU-regeringarnas och kommissionens gemensamma åtgärder.
Europeiska rådet har kunnat göra detta, eftersom en dynamisk grupp europeiska statsmän systematiskt har förbundit sig att främja en balanserad och ambitiös europeisk integration, en process som gagnar alla medlemsstater. Det behövs visioner och målmedvetenhet i Europatoppen. Finlands regering gör sitt bästa för att slå vakt om ett starkt och aktivt Europeiskt råd.
Det har ibland sagts att Europeiska unionen är en ekonomisk jätte och en politisk dvärg. Antagandet är inte helt felaktigt, men för egen del vill jag uppmana till en vidare tolkning när det gäller de yttre förbindelserna. Jag understöder Tony Blair i hans strävan att utveckla EU till en stormakt när det gäller internationella relationer.
Vårt mål bör vara att utveckla unionens externa aktiviteter konsekvent och täckande och i linje med ett betraktelsesätt som korsar pelarindelningen. Jag finner det mycket svårt att skilja de olika elementen i de yttre förbindelserna från varandra. Under de senastemånaderna har många ansett att utvecklingen i ministerrådet har försvagat kommissionens roll vad gäller de yttre förbindelserna. Jag tycker att bedömningen är korrekt. Det har funnits en tendens att ta avstånd från gemenskapsmetoden. Kommissionens roll i förhållande till ministerrådet har försvagats, och detta anser jag vara beklagligt.
Gemenskapen har i många år varit den drivande kraften i förhandlingarna gällande den globala handeln. För närvarande hänför sig över 60 % av den totala handeln till servicesektorn, en sektor där gemenskapen inte är i monopolställning. Därför har vår status som en beaktansvärd förhandlingspart försvagats dramatiskt. Unionen måste återta sin position. Detta kan lyckas endast om man vid den pågående regeringskonferensen kan enas om att handeln bör präglas av gemenskapsprincipen när det gäller servicesektorn samt områdena för intellektuella resurser och investeringar.
En del av rollen som en effektiv global aktör är kopplad till den externa representationen gällande euron. I trovärdighetens namn bör euron tala med en och samma röst i alla internationella fora. Ministerrådet har nu, utan kommissionen, gått in för en informell struktur. Det är synnerligen viktigt att situationen rättas till.
Inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken har betydande framsteg ägt rum. Vi har slagit fast den centrala målsättningen. Unionen utvecklar sin förmåga att effektivt förebygga och hantera kriser som utgör ett hot mot säkerheten och välfärden. Genom vår höge representant är vi nu på ett mycket bättre sätt än tidigare med i bilden i situationer som t.ex. den i Mellanöstern. Detta var ju också avsikten när posten som hög representant skapades - Javier Solana är värd all erkänsla för sitt agerande.
EU:s nordliga dimension är ett bra exempel på behovet av ett horisontellt betraktelsesätt i utrikespolitiken. Den nordliga dimensionen förenar aktörer och frågeställningar i Nordeuropa och den har en underliggande filosofi som påminner om unionens grundprinciper. Det positiva beroendet sammanför stater och andra offentliga och privata aktörer kring frågor gällande exempelvis energiförsörjning, kärnsäkerhet, miljöproblem och hållbar användning av naturresurser. Den nordliga dimensionen erbjuder också ramar för ett långsiktigt samarbete med Ryssland, ett arbete som unionen bör utveckla utifrån ett allt mer konkret partnerskap. Kommissionär Pattens personliga engagemang i utvecklandet av den nordliga dimensionen gläder mig.
Unionens utveckling upphör inte i och med Nicefördraget eller utvidgningen av unionen. Jag går därför nu över till det andra skedet, dvs. till vår agenda på lång sikt.
En principiell diskussion om EU:s framtid initieras med jämna mellanrum. I debatten framhålls i allmänhet spänningen mellan det mellanstatliga förfarandet och det s.k. gemenskapsförfarandet. Debatten är också kopplad till en vidare uppfattning om EU:s mål. Om vi först definierar vad vi vill, kan det ställa sig lättare att fastslå hur vi kan nå målen. Jag är dock själv den första att medge att detta, i dagens föränderliga värld, kan vara en omöjlig uppgift. Utvecklandet av en union som kan svara på alla de förändringar och utmaningar som möter på vägen är en ständigt pågående process.
Integrationen är ett instrument för fred, säkerhet, stabilitet och välmåga i Europa. Splittringen och förödelsen efter kriget har omvandlats till sammanhållning och välfärd. Vi lever i en union där de nationella gränserna inte längre utgör hinder. Människor och företag är rörliga och kan småningom börja etablera sig fritt på jämlika villkor. Vi har en gemensam valuta och en inre marknad, som har skapat en aldrig tidigare skådad ekonomisk välfärd inom unionen och i dess kringliggande områden.
Förebyggandet av konflikter i Västeuropa har lyckats, vilket har gjort det möjligt att skapa förutsättningar för ett Europa där alla människor har möjlighet att utvecklas på ett fullödigt sätt. De senaste årens händelser på Balkan har dock visat att fred och välstånd inte är självklarheter.
Europeiska unionen står idag inför utmaningar som sträcker sig allt från den teknologiska revolutionen och stora demografiska förändringar till hoten mot vår miljö. Europa har än så länge inte fullt ut lyckats utnyttja de möjligheter som globaliseringen erbjuder. Den fundamentala frågan är således hur man skall tackla alla dessa utmaningar och samtidigt garantera att så många medborgare som möjligt stöder de valda lösningarna.
Sammanfattningsvis tror jag man kan konstatera att Europeiska unionen har två grundläggande problem: för det första har unionen fjärmats från medborgarna, vilket beror på att demokratisk legitimitet och öppenhet saknas samtidigt som byråkratin är alltför tung, och för det andra brister det i unionens förmåga att anpassa sig till en föränderlig värld.
Ingetdera problemet kan lösas med hjälp av en traditionell "uppifrån-nedåt"-metod. Det europeiska samarbetet måste ha en stark social bas som stöder de grundläggande rättigheterna, erbjuder jämlika möjligheter och iakttar principen om icke-diskriminering. Man bör dock observera att en fördjupad integration i form av ändringar i fördragstexterna inte i sig räcker för att föra unionen närmare medborgarna. Största delen av de praktiska insatserna för uppnående av målen i den sociala dimensionen görs, och bör också göras, på det lokala planet och i direkt samarbete med medborgarna.
Debatten om Europeiska unionens framtid måste föras vid rätt tidpunkt. Vi måste förbereda oss inför utvidgningen, en process som under de närmaste åren utgör den primära utmaningen för unionen. Utvidgningen handlar om att sammanföra Europa till en helhet och att erbjuda alla européer möjlighet till demokrati, rättssäkerhet och välfärd. Men européerna vill också veta i vilken riktning Europa är på väg.
Jag befarar att den nuvarande tendensen i riktning mot mellanstatliga förfaranden utgör ett hot inte bara mot den institutionella balansen och klarheten i reglerna, utan också mot jämlikheten mellan medlemsstaterna, medborgarna i Europa och de europeiska företagen. En ökad flexibilitet kan också leda till orättvisa lösningar och, i värsta fall, strukturer som gynnar vissa länder framom andra.
När vi analyserar de institutionella strukturerna bör vi utgå från det som ligger i människornas intressen, och inte minst fokusera på jämlikhetsaspekten. Med detta som utgångspunkt, och genom att beakta också tryggandet av både de stora och de små medlemsländernas intressen, kan vi ange vissa principer för unionens framtida utformning.
I unionen är det fråga om att förena självbestämmanderätten på övernationell nivå och att därigenom finna gemensamma lösningar på gemensamma problem. Därför har man i vida kretsar ansett att ärenden som har att göra med den inre marknaden, den internationella handeln, den gemensamma valutan, utrikes- och säkerhetspolitiken, de yttre gränserna och säkerheten inom unionen samt den globala miljön helst skall skötas på unionsnivå. Samtidigt tror jag att många andra saker - t.ex. kultur, utbildning och social trygghet på basnivå - sköts bäst på nationell eller regional nivå. Dessutom finns det en mängd frågor relaterade till ekonomi, sysselsättning och socialpolitik som förutsätter samordning i unionen.
En klar kompetensfördelning och subsidiaritetsprincipen är ytterligare exempel på centrala frågor. Ju djupare integrationen är, desto viktigare är det att definiera kompetensfördelningen. I annat fallkommer den Brysselcentrerade byråkratin att svälla ut ytterligare.
Alla institutionella strukturer måste grunda sig på ett system för beslutsfattandet som är så enkelt som möjligt och som är demokratiskt, effektivt och öppet. Utgångspunkten bör vara att våra institutioner är demokratiskt legitima.
Med hjälp av dessa principer och verktyg bör vi nu förbereda oss inför den förestående utvecklingsprocess som gäller EU:s institutioner och som eventuellt kommer att kräva en konstitutionell konferens. Allt detta förutsätter en öppen och analytisk debatt kring olika alternativ.
En grundlag för unionen skulle vara ägnad att skapa en institutionell struktur som permanent säkerställer medlemsstaternas jämlikhet genom en ombildning av ministerrådet. Detta skulle befria oss från det ständiga tragglandet kring vägningen av röster i rådet. Samtidigt skulle parlamentet - ett organ som utses genom direkta folkval och förfogar över en ansenlig beslutanderätt - representera den demokratiska legitimiteten. Kommissionen skulle åtnjuta parlamentets förtroende och dess ordförande ha rätt att utse ledamöterna i kommissionen. Alla aspekter inom medborgarsamhället skulle också, på samma sätt som i det nationella beslutsfattandet, vara involverade i den ovan skisserade institutionella strukturen.
Tillåt mig att ytterligare precisera: jag förespråkar alltså ett effektivt och demokratiskt institutionellt system som grundar sig på en adekvat och förnuftig förvaltningsmodell. En union baserad på decentraliseringsprincipen och en klar behörighetsfördelning skulle tjäna detta syfte.
Alla åtgärder med sikte på en europeisk grundlag måste förankras stadigt hos medborgarna.
Grundtanken i den s.k. Monnet-metoden är att integration inom en sektor leder till ett behov av integration också inom andra sektorer. Vad den ekonomiska integrationen beträffar har Monnet-metoden fungerat bra.
Dessvärre återspeglar Monnet-metoden dock inte den politiska verkligheten i dagens Europa. Om Jean Monnet fortfarande vore i livet, tror jag att han skulle dela min åsikt om att starka institutioner behöver en allt starkare legitimitet. Europeiska unionen kan inte vara ett funktionalistiskt och av en elit drivet projekt som styrs byråkratiskt enligt en "från toppen mot basen"-filosofi. Vi måste finna nya alternativ.
För mig innebär öppenheten inte bara tillgång till dokument och effektiviteten inte bara beslut baserade på kvalificerad majoritet. Inte heller kan demokratin sägas vara någonting som gäller bara inom nationalstaternas gränser. Jag anser att dessa element ingår i en mer omfattande beslutsstruktur och att man med dem måste avse en möjlighet till direkt medverkan i alla skeden av beslutsfattandet och genomförandeprocessen. Med dessa element måste också avses ett aktivt engagemang i den dagliga integrationspolitiken i Europa.
En bra utgångspunkt för övergången till processer i riktning nerifrån uppåt vore att ändra sättet för reviderandet av fördragen. Under de senaste femton åren har vi förberett, förhandlat om eller ratificerat ett fördrag. Problemet är att många av de regeringskonferenser som beslutar om dessa saker är fjärmade från den stora allmänheten. De arbetar utifrån den minsta gemensamma nämnaren. Någon form av enighet uppnås i sista minuten, för att alla parter skall ha någonting med sig hem i bagaget.
Integrationsprocessen har nu nått därhän att ovan beskrivna betraktelsesätt måste förändras. I europeiskt perspektiv har vi här att göra med frågor som gäller alla samhällssektorer. Detta innebär att den förberedande fasen måste ha en så bred bas som möjligt. Vi måste avgöra de fundamentala frågorna tillsammans, inte bara regeringarna emellan.
Mina damer och herrar,
Avslutningsvis vill jag presentera ett konkret förslag om hur vi borde gå till väga under de närmaste åren. Jag föreslår följande åtgärder:
För det första måste vi avsluta regeringskonferensen i Nice med ambitiösa resultat. Av resultaten bör återigen framgå vårt åtagande om att 2003 vara redo för en utvidgning av unionen.
För det andra anser jag att vi i Nice bör göra upp en preliminär agenda om de framtida åtgärderna. Agendan bör vara avgränsad, eftersom det är viktigt att den kan preciseras senare. Jag föreslår att agendan innehåller åtminstone följande punkter: (1) de grundläggande rättigheternas legala status, (2) politiska riktlinjer om kompetensfördelningen, (3) omstrukturering av fördragen, (4) översyn av den institutionella balansen och (5) principerna för god förvaltning. Agendan bör dessutom innehålla punkter som syftar till att (6) stärka Europeiska unionens ställning i egenskap av internationell aktör.
För det tredje anser jag att man under Sveriges och Belgiens ordförandeperioder kunde göra upp en preliminär tidtabell och fastslå vissa klara arbetsmetoder.
För det fjärde föreslår jag att varje framtida europeisk agenda förbereds vid ett omfattande allmänt möte, där medlemsstaternas regeringar och nationella parlament, kandidatländerna samt EU:s institutioner är representerade. Det behövs en bred medverkan, eftersom vi nu har att göra med frågor som har en nära koppling till själva den nationella suveränitetens kärna.
Ovan nämnda allmänna möte kan förslagsvis delta i processen för uppgörandet av en grundläggande konstitution.
Till sist, när denna förberedande process är avslutad, bör en regeringskonferens sammankallas för att förhandla om och fullborda dokumentet.
Strävan efter fred och välstånd i Europa har lett till att unionen idag står inför nästa utvidgning. Alla bör ha tillgång till de fördelar som den ekonomiska och politiska integrationen för med sig. Ett förenande av vår världsdel innebär samtidigt att de grundläggande principerna för demokratin, de mänskliga rättigheterna och rättssamhället stärks. Dessa principer är grundförutsättningar för välstånd och medborgarinflytande inte bara i Europa utan i hela världen.
Medan vi förbereder unionen inför utvidgningen och reformerar dess strukturer bör vi hålla i minnet att vi allesammans är lika goda européer. Medborgarna och institutionerna i medlemsstaterna bör ha lika rättigheter och möjligheter inom unionen och de bör också kunna delta i utvecklandet av unionen, oberoende av var de lever eller finns. Integrationens faktiska värde bedöms enligt dess förmåga att eliminera skiljelinjerna i Europa. Vi är inte ute för att skapa nya gränser eller fåmannaklubbar - vi strävar efter att förena den europeiska kontinenten.