Statsminister Paavo Lipponen i riksdagens remissdebatt angående regeringens proposition om Nicefördraget 18.6.2001
Ärade fru talman,
Europeiska rådet i Nice nådde i december i fjol politisk enighet om de ändringar som måste göras i unionens institutionella system och beslutsprocesser för att unionen skall kunna utvidgas. Nicefördraget och slutakten till fördraget undertecknades i Nice den 26 februari i år. Slutakten innehåller 27 förklaringar, som regeringskonferensen har antagit eller beaktat. Regeringen föreslår att riksdagen godkänner Nicefördraget.
Som huvudmål för regeringskonferensen 2000 satte statsrådet sådana institutionella reformer som är nödvändiga för utvidgningen och som ger unionen förutsättningar att ta emot alla stater som deltar i utvidgningsprocessen. I detta hänseende nåddes målen, trots att resultatet inte till alla delar motsvarar de finländska strävandena.
Knäckfrågan för konferensen gällde det nya förfarandet för vägning av rösterna i rådet. Förhandlingsresultatet kan godtas som en del av helhetslösningen, trots att röstvägningsmodellen som sådan inte motsvarar Finlands strävan efter en balanserad lösning. Röstfördelningen bygger inte på objektiva kriterier, och slutresultatet kan inte anses vara helt lyckat med hänsyn till effektiviteten i beslutsfattandet och tydligheten i systemet.
I det nya systemet enligt Nicefördraget förutsätter beslutsfattandet att tre olika kriterier uppfylls. De stora medlemsstaternas tyngd ökar genom den nya vägningen av rösterna, den höjda rösttröskeln och folkmängdströskeln på 62 %. De stora staternas tyngd kan likväl anses öka närmast bara via möjligheten att förhindra beslut, eftersom Nicefördraget också innehåller ett krav på en majoritet av medlemsstaterna som förutsättning för beslut som fattas med kvalificerad majoritet. Detta motsvarar den princip som Finland stöder och enligt vilken minst hälften av unionens befolkning och minst hälften av medlemsstaterna bör stå bakom beslut som fattas med kvalificerad majoritet. Också Finlands röstetal (7) kan betraktas som tillfredsställande.
Sannolikt kommer både det nya medlemsstatskriteriet och befolkningskriteriet att få rätt liten betydelse i praktiken. Hittills har det bildats block utifrån sakfrågor, och då har det knappast alls förekommit något motsatsförhållande mellan små och stora medlemsstater.
Att kommissionsordförandens möjligheter att agera stärktes och att ansvaret för att kommissionens arbete betonades motsvarar rätt väl det som Finland eftersträvade. Ändringen av kommissionens sammansättning och tillämpningen av jämlik rotation vid valet av kommissionsledamöter kan också ses som ett tillfredsställande resultat. Att kommissionen och dess ordförande skall utses med kvalificerad majoritet motsvarar Finlands strävanden i fråga om andra utnämningar, även om frågan blev aktuell först i förhandlingarnas slutskede.
I Nicefördraget uppställs också en övre gräns för antalet kommissionsledamöter. Enligt övergångsarrangemanget gäller att antalet ledamöter av kommissionen skall vara lägre än antalet medlemsstater när unionen har 27 medlemsstater. Ett principiellt mål för Finland var en medborgare från varje medlemsstat i kommissionen, eftersom detta vore den bästa garantin för kommissionens legitimitet och medlemsstaternas jämbördiga ställning. Finland godkände ändå förhandlingslösningen, eftersom jämlik rotation samtidigt skrevs in som en ovillkorlig princip i fördraget. Rådet skall enhälligt fastställa detaljerade regler för detta.
I fråga om fördelningen av platserna i Europaparlamentet strävade Finland efter ett transparent och enkelt system, användbart under alla skeden av utvidgningen. I Nice kopplades platsfördelningen i parlamentet dock till lösningen i fråga om vägningen av rösterna i rådet, och man förhandlade inte om den som en självständig fråga. Den lösning som man enades om kan ses som orättvis mot de kandidatstater som tilldelas färre platser än nuvarande medlemsstater med motsvarande folkmängd. Antalet representanter för de nya medlemsstaterna kan dock ännu ändras i samband med anslutningsförhandlingarna.
När Europeiska unionen utvidgats till att omfatta 27 medlemsstater kommer 13 representanter att väljas i Finland. Detta är förenligt med de finska strävandena och möjliggör en adekvat politisk representativitet.
Användningen av beslut med kvalificerad majoritet utvidgas i 37 artiklar. Ökningen av möjligheten att använda majoritetsbeslut inom den handelspolitiska sektorn motsvarar med vissa undantag det som Finland ursprungligen eftersträvade. I de andra politiskt viktigaste artiklarna lyckades man dock inte utöka beslutsfattandet med kvalificerad majoritet i någon större utsträckning. Sådana frågor är samordningen av den sociala tryggheten, vissa beskattningsfrågor samt rättsliga och inrikes frågor som överfördes till gemenskapskompetensen, i synnerhet frågorna om invandring och asyl.
Inom handelspolitiken (FEG 133) utvidgas gemenskapskompetensen genom att tjänster samt kommersiellaaspekter på immateriell egendom på vissa villkor inlemmas i den gemensamma handelspolitiken.
Europeiska gemenskapen bildades ursprungligen som en ekonomisk gemenskap och en tullunion. Den gemensamma handelspolitiken, som omfattade handeln med varor, hörde enligt grundfördraget till de områden där gemenskapen var ensam behörig. Handeln med tjänster och immateriella rättigheter samt investeringarna har blivit viktigare inom internationella ekonomiska förbindelser, vilket likväl har medfört att de handelspolitiska bestämmelserna i EG-fördraget, vilka utformats med tanke på handeln med varor, inte längre har varit tidsenliga.
Genom Nicefördraget utvidgas gemenskapens befogenheter genom att tjänster - med undantag av kulturella och audiovisuella tjänster samt utbildnings-, social- och hälsovårdstjänster - samt kommersiella aspekter på immateriell egendom inlemmas i handelspolitiken. I internationella trafikfördrag iakttas tidigare bestämmelser. Investeringar faller likaså alltjämt utanför den gemensamma handelspolitiken.
Hittills har beslut som gäller den gemensamma handelspolitiken kunnat fattas med kvalificerad majoritet. Beslut i fråga om avtal som gäller tjänster och immateriell egendom fattas dock i vissa fall enhälligt.
Användningen av närmare samarbete, flexibilitet, underlättas inom området för Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskaperna samt rättsliga och inrikes frågor och möjliggörs inom verkställigheten av utrikes- och säkerhetspolitiken. Förhandlingsresultatet kan anses gott ur finländskt perspektiv. Inledandet av närmare samarbete underlättas, och bestämmelserna om samarbete klargörs. I de allmänna villkoren för samarbetet, vilka säkrar unionens enhetlighet, görs dock inga innehållsmässigt sett betydelsefulla ändringar.
EG-domstolens och förstainstansrättens struktur, sammansättning och behörighet ändras. Syftet med detta är att effektivera domstolarnas verksamhet och försnabba rättegångarna. I princip uppnåddes alla de mål som Finland på förhand ansåg vara viktiga i fråga om domstolssystemet.
Ändringarna i fråga om övriga institutioner, dvs. Revisionsrätten, regionkommittén, Ekonomiska och sociala kommittén, Europeiska centralbanken och Europeiska investeringsbanken motsvarar de finländska strävandena.
Frihet, demokrati, respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande fri- och rättigheterna samt skyddet av rättsstatsprinciperna stärks genom förfaranden som skall tillämpas vid risk för att dessa principer åsidosätts. Det nya förfarande som har skrivits in i artikel 7 i unionsfördraget understryker unionens och medlemsstaternas engagemang i de principer enligt artikel 6.1 som är grundläggande för unionen samt stärker konsekvensen i unionens verksamhet när det gäller dessa principer.
Genom Nicefördraget ändras bestämmelserna om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken så att de motsvarar de ändringar som redan har genomförts i praktiken när unionens krishantering har utvecklats. Fördraget ändrar inte medlemsstaternas försvarslösningar eller utvecklingen av unionens gemensamma försvar, utan bestämmelserna i Amsterdamfördraget fortsätter att gälla. I fördraget finns inte något uttryckligt omnämnande av unionens förlitande på Natos resurser vid militär krishantering, eftersom samarbetet utvecklas stegvis genom separata avtal, arbetsgrupper, dialoger och övningar utan att någondera organisationens självständiga beslutsfattande begränsas.
De ändringar som gjorts motsvarar den utveckling som har skett i synnerhet i fråga om effektiveringen av beslutsfattandet inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och stärkandet av unionens krishanteringsförmåga. Finland har gett sitt stöd till denna utveckling och anser det viktigt att unionen uppnår en operationell krishanteringsförmåga så snabbt som möjligt.
Ärade talman,
Till Nicefördraget hören förklaring om unionens framtid. Avsikten är att de frågor som anges i förklaringen och övriga frågor skall behandlas av den konferens mellan företrädarna för regeringarna som sammankallas 2004 för att göra ändringar i grundfördragen. Konferensen syftar till att förbättra unionens och dess institutioners demokratiska legitimitet och öppenhet. Målet är också att föra institutionerna närmare medborgarna i medlemsstaterna.
För Finland är det viktigt att nästa regeringskonferens förbereds på bred bas och på ett sätt som gör det möjligt för olika intressegrupper att delta i framtidsdebatten.
Efter Europeiska rådet i Laeken i december i år bör ett konvent sammankallas, där man öppet kan diskutera förslag till hur unionen kan förnyas och vidareutveckla de tankar som redan nu inom framtidsdebatten har förts fram på olika håll. Till konventet bör kallas företrädare för de nationella parlamenten och regeringarna samt för Europaparlamentet och kommissionen. Konventet bör får sitt arbete klart före 2003 för att arbetet skall kunna beaktas på bästa möjliga sätt i förberedelserna inför regeringskonferensens egentliga förhandlingar.
Regeringen vill föra en intensiv debatt om unionens framtid med företrädare för det finländska medborgarsamhället. Den här veckan kommer ca 80 grupper att få sig tillsänt ett upprop med en uppmaning att utse en egen företrädare till det forum för medborgarorganisationer som skall utvecklas till en nationell kanal för debatt och informationsutbyte när det gäller frågor om unionens framtid. Avsikten är att sammankalla forumet, där statsministern är ordförande, 1 - 2 gånger under varje EU-ordförandeperiod, med början i höst.
Ärade talman,
Framtidsdebatten inom Europeiska unionen domineras av tre viktiga teman som är kopplade till varandra: utvidgningen av unionen, fördjupningen av integrationen och effektiveringen av samarbetet genom en revidering av unionens interna politik samt ändringen av grundfördragen vid 2004 års regeringskonferens.
Nicefördraget banar väg för en utvidgning av Europeiska unionen. När ratificeringsprocessen har slutförts - vilket väntas ha skett i alla medlemsländer före utgången av 2002 - är unionen redo att ta emot nya medlemsländer.
Vid Europeiska rådet i Göteborg sattes som mål att före utgången av 2002 slutföra medlemskapsförhandlingarna med de länder som då är redo att bli medlemmar. Målet är att de första ansökarländerna skall delta som medlemsstater i valet till Europaparlamentet sommaren 2004. Unionens framtidsdebatt gäller i högsta grad också ansökarländerna, som måste kunna delta i den tillsammans med de nuvarande medlemsländerna.
Verkställandet av Nicefördraget är ett viktigt steg i det kontinuerliga arbete som måste göras inom den växande unionen för att stärka institutionernas beslutsförmåga, öka öppenheten och genomföra de politiska riktlinjer som medlemsstaternas företrädare har antagit i Europeiska rådet.
Unionens institutionella utveckling är ett av framtidsdebattens viktigaste teman. Finlands erfarenheter av medlemskapet i unionen har varit positiva, eftersom vi tack vare medlemskapet har kunnat stärka vår internationella ställning och via unionen har fått bättre möjligheter än tidigare att påverka utvecklingen i vår omedelbara omgivning. Det är möjligt att delta i det europeiska beslutsfattandet på lika villkor bara om unionen har gemensamma, klara spelregler och en gemensam politik som drivs och övervakas med hjälp av starka institutioner.
Det är skäl att inleda arbetet på att ytterligare förtydliga och stärka beslutsfattandet i den växande unionen med att förenkla grundfördragen och göra kompetensfördelningen klarare. Medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter måste göras till en del av fördragen. Eftersom Europeiska unionen är den enda i sitt slag finns det inget att jämföra den med. Därför är det intetill särskilt stor nytta att beskriva detta samarbete med begrepp som är bekanta från samarbetet mellan självständiga stater eller från federationsstrukturer. I stället för att stirra oss blinda på begreppen bör vi diskutera praktiska lösningar som kan göra unionens institutions- och beslutssystem fungerande, tydligt och förtroendeskapande.
Riksdagen, som deltar aktivt i Finlands Europapolitik, kan tillföra den debatt som förs på unionsnivå erfarenheter när det gäller att utveckla de nationella parlamentens ställning. Parlamentens ställning kan kanske bäst förbättras om varje medlemsland börjar med att öka informationen till parlamentsledamöterna och deras möjligheter att påverka Europapolitiken. Nya institutioner inom unionen gör åtminstone inte beslutssystemet klarare.
Unionens agerande på gemenskapsbasis får förstärkning om kommissionen, som övervakar Europas gemensamma bästa och ser till att spelreglerna följs, har en stark ställning och klart avgränsade befogenheter. Samtidigt bör rådets rutiner förbättras enligt de rekommendationer som antogs under Finlands EU-ordförandeskap.
Europeiska rådet behövs för att ange den politiska riktningen och lösa svåra frågor, men det kan inte vara en operativ institution som ersätter det arbete som rådet och kommissionen utför. Likaså måste man förhålla sig en aning kritisk till den öppna samordning som har blivit modern inom unionen. Unionens verksamhet bör inte utvidgas till områden där medlemsstaternas egen verksamhet enligt subsidiaritetsprincipen bör ha företräde och där samarbete på europeisk nivå inte tillför något mervärde. I värsta fall leder en sådan utveckling till ett träsk av rapporter, jämförelser och indikatorer som håller de nationella myndigheterna sysselsatta man inte på något sätt ökar välfärden i Europa.
Diffusa samordningsmetoder får inte heller ersätta klar och bindande lagstiftning och gemensam politik, om det inom unionen finns ett erkänt behov därav och lika rättigheter för unionsmedborgarna så kräver.
De modeller som har lagts fram i anslutning till den nuvarande utvecklingsfasen eller framtiden och som betonar mellanstatlighet svarar inte på utmaningarna inom det europeiska beslutsfattandet. När unionen utvecklas måste tyngdpunkten läggas på ett fungerande och transparent beslutsfattande. Så kan det bäst garanteras att alla medlemsstater behandlas lika och att det gemensamma bästa kommer före snäva nationella intressen. Ett tillvägagångssätt som utgår från gemenskapsbasis är härvid ändamålsenligt.
Utvecklingen i Europa skall inte heller vridas tillbaka. Den sociala modellen inom EU uppvisar värdefulla särdrag. Vid sidan av ett omfattande servicenätverk som upprätthåller välfärden samt en dialog på arbetsmarknaden ingår unionens gemensamma jordbrukspolitik och regional- och strukturpolitik som en viktig del i denna modell. Det ligger inte i Finlands intresse att stödja strävanden att köra ner unionens centrala verksamhetsområden. Jordbruks- samt regional- och strukturpolitiken måste likväl följa med sin tid. Politiken måste betona konsumentperspektivet, ökad naturenlig produktion och en mångsidig utveckling av landsbygden, samtidigt som vi beaktar de utmaningar som utvidgningen av unionen och avregleringen av världshandeln för med sig, inklusive de utmaningar som sammanhänger med nödvändigheten av att utvecklingsländerna inträder på marknaden.
Ärade talman,
Nästa regeringskonferens måste förberedas med omsorg, och ändringarna i grundfördragen måste basera sig på en omfattande och öppen medborgardebatt om i vilken riktning unionen skall utvecklas. I den debatten behövs också mycket annat än förslag till unionens institutionella utveckling. Europeiska unionen kan bevisa sitt berättigande och vinna medborgarnas förtroende bara genom en praktisk politik somgör det möjligt att genom europeiskt samarbete förbättra medborgarnas möjligheter till hållbar ekonomisk tillväxt, bättre miljövård och en tryggare livsmiljö samt anlita unionen för lösandet av globala problem.
Det är bra att förankra framtidsdebatten i sådana frågor om det politiska innehållet som idag behandlas inom unionen eller där unionen borde vara aktivare än för närvarande. Ur den synvinkeln kan man säga att riksdagen redan i samband med det normala lagstiftningsarbetet har en möjlighet att mångsidigt behandla utmaningarna visavi unionens framtid. Behandlingen av Nicefördraget erbjuder bara ett bredare perspektiv än vanligt. I syfte att främja framtidsdebatten kommer regeringen under höstsessionen också att lämna en separat redogörelse till riksdagen om unionens framtid.