Suvi Rihtniemis tal vid minnesstunden för statsrådet Holkeri

Ärade Republikens President,
President och fru Koivisto
President Ahtisaari

Bästa inbjudna gäster,

”En stor humanist. En klok och beläst man.”

Med dessa beundrande ord beskrev den unge Harri Holkeri tidningen Uusi Suomis chefredaktör Lauri Aho. Harri Holkeri tilldelades titeln statsråd 1998, men redan före det hade han nått det anseende som han själv tillskrivit Lauri Aho.

Harri Holkeri var en stor humanist. En klokt och beläst man. Statsman och statsråd.

Harri Holkeri var också en entusiastisk politiker och en samhällelig opinionsbildare som inte sparade på sig själv. Följande rader ur Eino Leinos hymn till elden beskriver därför synnerligen väl Harri Holkeris livsspann och alltings förgänglighet.

On elon aika lyhyt kullakin.
Siis palakaamme lieskoin leimuvin,
tulessa kohotkaamme korkealle!
Maa maahan jää, mut henki taivahalle.

Den offentliga bilden av betydande statsmän, sådana som Harri Holkeri var, motsvarar långt ifrån alltid den verkliga bilden av personen i fråga och den bild som personens närmaste krets och vänner har av honom. Detta var delvis också fallet med Harri Holkeri, även om många av hans fina egenskaper framför allt under det senaste decenniet kom fram också i offentligheten. Bland dessa egenskaper må än en gång nämnas pålitligheten, hederligheten och fosterländskheten. Harri Holkeri var för Finlands folk en blåvit och rakryggad finländare.

Jag vill gärna i detta sammanhang också säga några ord om människan Harri Holkeri – om hur vi, hans nära vänner, minns honom.

Jag hade glädjen att träffa Harri Holkeri, som för mig var ”farbror Harri”, när jag var barn på 1960-talet. Harri var då min fars, Juha Rihtniemis, närmaste arbetskamrat, och Harri besökte därför ofta vårt hem i Norra Haga. Det hände ofta att jag lyssnade vid sidan om när Harri och min far långt in på kvällarna var ivrigt inbegripna i långa telefonsamtal, trots att de redan under dagens lopp hade arbetat tillsammans för den samlingspartistiska ideologin.

Ideologin och främjandet av den var oerhört viktigt för dem båda. Detta fick ta hur många timmar som helst i anspråk. Det var då grunden lades till omdaningen av ett konservativt parti till ett modernt och dynamiskt center-högerparti, och det var då Samlingspartiets uppgång till att bli Finlands största borgerliga parti började.

I det här skedet var Harri Holkeri en ung nyexaminerad politices magister. År 1960 gifte sig Harri med Liisa. Några år senare föddes Jukka och sedan Katju. Harris och Liisas lyckliga äktenskap var aktningsvärt långt; vid Harris bortgång hade de varit gifta nästan 51 år.

Enligt min mor, Anna-Liisa Rihtniemi, var kärleken till medmänniskorna och omsorgen om andra djupt förankrade i Harri Holkeris karaktär, livsfilosofi och levnadssätt. Med de här orden tecknades Harri och familjen Holkeri av vännen Anna-Liisa:

”Harri har alltid varit en föredömlig far, avslappnad och ledig till sitt sätt. Tyvärr hade både hans familj och också vår så knappt om fritid. Tillsammans med familjen Holkeri tillbringade vi många roliga stunder. Juhas och Harris umgänge präglades av humor.”

Harri noterade också oss barn, och han frågade alltid hur vi hade det. Jag minns att Harri redan tidigt var en person som väckte grundläggande förtroende, men samtidigt var han på något sätt pojkaktig.

Harri Holkeri var på ett sunt sätt stolt över sitt barndomshem och sin bakgrund. Han var ursprungligen från Oripää i Egentliga Finland, men familjen flyttade i ett tidigt skede via Kuhmois i Mellersta Finland till Toijala i Tavastland. Harri blev student vid Toijalan yhteiskoulu.

Sitt barndomshem beskrev Harri Holkeri så här: ”Mitt hem var ett anspråkslöst polismannahem. Andan i hemmet var politiskt högerinriktad, men inte kategoriskt högersinnad, utan moderat. Den andan har jag ärvt av min far och fått mig till livs med modersmjölken.”

De värderingar och dygder som rådde i hemmet blev också centrala element i Harris vuxenliv.

Harri tillhörde de politiska aktörer som inte bredde ut sitt privatliv i offentligheten, utan som ville skydda sin familj från att bli ansatt av medierna. Det faktum att familjen inte syntes i offentligheten betydde alltså ingalunda att familjen skulle ha varit på avstånd. Tvärtom.

Holkeri var länge ordförande för Snellman-säätiö som står Samlingspartiet nära. Under de senaste åren träffade jag Harri framför allt vid stiftelsens möten. I samband med mötena på Suomalainen Klubi berättade Harri med värme om hur det stod till med hustrun Liisa och barnen och barnbarnen.

Under Harris mest jäktiga arbetsår framgick det alltid hur mycket han såg fram emot de gemensamma stunderna med familjen. Han brukade säga att man förlorar sin egen frihet när man försvarar andras. Med de här orden hänvisade han till problemen när det gällde tidsanvändningen. Jag har den bestämda uppfattningen att uttryckligen hemmet och familjen alltid var ett viktigt stöd för honom.

Också idrotten var en viktig kraftkälla för Holkeri. Han idrottade energiskt också efter ungdomsåren – favoriterna var skidning, motionslöpning, nyttomotion på sommarstugan i Kotkajärvi och, i ett senare skede, golf i måttfull takt.

Hur många är det förresten som vet att Holkeri hade skidat sträckan 50 kilometer snabbare än Veikko Hakulinen gjorde i sitt berömda guldmedaljlopp i Holmenkollen 1952. Även om skidutrustningen utvecklats säger detta en hel del om Holkeris kondition, som trots all påfrestning hölls på bra nivå så länge.

Uttrycket ”tänk globalt – agera lokalt” stämde inte helt in på Harri Holkeri. Han nämligen både tänkte globalt och agerade globalt, rikstäckande och lokalt. Som den entusiastiska opinionsbildare Holkeri var, gjorde han mycket också för sin hemstads bästa.

Harri Holkeri var ordförande i Helsingfors stadsfullmäktige åren 1981 – 87. Detta uppdrag lämnade han då han blev Finlands statsminister. Ledamot i stadsfullmäktige var han 1969 – 87. Som ung fullmäktigeledamot hade jag glädjen att följa Harri Holkeris målmedvetna och effektiva arbete över partigränserna. Han var en uppskattad ordförande i stadsfullmäktige och en fin förebild för oss yngre.

De frågor som anknöt till stadsplaneringen låg Holkeri varmt om hjärtat. Kanske det här intresset hade vaknat redan då han skrev sin Pro gradu-avhandling. Ämnet för Holkeris avhandling var i tiden ”Poliittiset käyttäytymisalueet Helsingin esikaupungeissa” (Röstningbeteendet i politiska val i Helsingfors förstäder).

Holkeri hade en visionär bild av det område kring Tölöviken som för närvarande byggs upp – han talade om ”vår tids Senatstorg”. Tyvärr hann han aldrig se det helt färdiga Tölövikenprojektet. Nästa onsdag invigs det nya Musikhuset vid Tölöviken. Det första verket som framförs i Musikhuset är Jean Sibelius blåvita Finlandiahymn. Denna gång erinrar mig hymnens ord på ett känslofullt sätt om min käre vän Harri och hans andliga arv:

”Stig högt, vårt land, som du ur natt dig höjde.
Den dag dig väntar, fritt och öppet möt”