Social- och hälsovårdsminister Sinikka Mönkäre

Interpellationen behandlar ett synnerligen viktigt tema - förbättrandet av situationen för de befolkningsgrupper som har det sämst ställt. Det krävs fortlöpande ansträngningar för avskaffande av ojämlikhet och fattigdom. Utformningen av interpellationen visar dock att interpellanterna förenklar behovet av hjälp när det gäller dem som befinner sig i den allra svåraste situationen. Interpellanterna ger en bild av att man med hjälp av vissa enskilda metoder kan avskaffa ojämlikhet och fattigdom - ja, rentav orsakerna till dessa.

Fattigdom och utslagning är mångfasetterade fenomen. Fattigdom är i första hand en följd av små inkomster, under det att utslagning drabbar människor som är sämre lottade på många olika sätt. Utslagning har i regel sitt upphov i sociala risker av typen fattigdom, försämrad hälsa, arbetslöshet, bostadslöshet, otillräcklig utbildning eller andra sociala problem. De centrala metoderna för förebyggande av utslagning är enligt regeringsprogrammet en minskning av arbetslösheten, en tillräcklig nivå i fråga om minimiförmånerna och ett skäligt förtjänstskydd samt en fungerande service. Utslagning är en process som kan hejdas enbart med hjälp av klart fokuserade åtgärder. Dessa åtgärder består i bl.a. avbrytande av långtidsarbetslöshet och tidigt ingripande i problem gällande barn och unga. Vidare måste samhället dels stödja och minska utkomstproblemen i fråga om de arbetslösa, dem som har problem med den mentala hälsan, de överskuldsatta och andra som riskerar att bli utslagna, dels tillhandahålla motsvarande stöd i fråga om dessa personers familjer.

Enligt interpellationen finns det - om man följer EU:s definition - för närvarande drygt en halv miljon fattiga i Finland. I EU-terminologin talas det om "andelen invånare i riskzonen för fattigdom", dvs. att den använda EU-definitionen i själva verket avser risken för fattigdom, inte direkt fattigdom. Enligt EU definieras fattigdomsgränsen som 60 % av den nationella medianinkomsten. I Finland är risken för fattigdom mindre än i de flesta andra EU-länder. Finland tillhör tillsammans med Danmark, Sverige och Nederländerna de länder som löper liten risk för fattigdom. Av de nya EU-länderna tillhör dessutom Ungern och framför allt Republiken Tjeckien samma kategori. I de sistnämnda länderna är inkomstnivån betydligt lägre än hos oss. Enligt denna definition är fattigdomen således relativ - den mäts i relation till den allmänna inkomstnivån i varje enskilt land. Självfallet eliminerar detta inte den enskilda finländarens uppfattning om vad som är fattigdom.

Långtidsarbetslösheten leder i Finland till fattigdom och slår ut människor från arbetsmarknaden. Andelen personer som är svåra att sysselsätta har visat sig stanna vid ca två procent av arbetskraften. Av dessa personer är 60 % äldre än 50 år. Utan specialåtgärder kan i praktiken endast en liten del av dem placera sig på arbetsmarknaden. En minskning av långtidsarbetslösheten förutsätter att sysselsättningsutvecklingen stärks inom alla samhällspolitiska sektorer.

Regeringens centrala mål är att genom förbättrad sysselsättning och minskad arbetslöshet utveckla välfärdssamhället. Detta är också den bästa metoden för att avvärja utslagning och fattigdom. Regeringens sysselsättningsmål har ännu inte förverkligats så som man önskat. En bidragande orsak till detta är bl.a. den långsamma tillväxten i världsekonomin. När vi jämför vår egen nationella utveckling med utvecklingen i de övriga EU-länderna ser situationen dock klart positiv ut för vår del. I många EU-länder har arbetslösheten ökat. I Finland minskar arbetslösheten i säker, om än långsam takt.

Finländarnas hälsa och förväntade livslängd har under de senaste årtiondena förbättrats och stigit inom alla befolkningsgrupper. Utvecklingen har dock varit långsammare inom de lägre socialgrupperna. Likasåär hälsoskillnaderna mellan olika befolkningsgrupper stora. Andelen personer med övervikt ökar hela tiden. Problem med den mentala hälsan är allt oftare orsaken till arbetsoförmåga. Tobaksrökning och alkoholkonsumtion leder till en mängd sjukdomar och dödsfall, och detta återspeglar sig också i hälsoskillnaderna mellan olika befolkningsgrupper. Brist på utbildning leder till utslagning. Risken för utslagning ökar i fråga om de elever som efter grundskolan missar den fortsatta utbildningen och inte heller kommer in i arbetslivet.

Bland de hushåll som beviljats utkomststöd minskade från år 2002 till 2003 antalet sådana som fått långvarigt stöd, och denna trend fortsätter. När det gäller antalet hushåll med små inkomster har däremot inga signifikanta ändringar noterats under den senaste tiden. De ekonomiska problemen förefaller i dessa fall att vara av allt mer bestående karaktär. Bland de hushåll som beviljats utkomststöd har under de senaste åren de som fått utkomststöd så gott som hela året utgjort ca 25 %. De ensamstående utgör alltjämt den största kategorin förmånstagare som får utkomststöd.

Barnfamiljernas fattigdom har förvärrats. Av dem som får utkomststöd är 10 % barnfamiljer. Antalet barnfamiljer som lever under fattigdomsgränsen har inte minskat. Fattigdomen har ökat i fråga om framför allt flerbarnsfamiljer. Antalet barn inom barnskyddets öppenvård har ökat. En förklaring till detta kan också vara att servicesystemet fungerar effektivare än förut. Andelen bostadslösa har minskat betydligt under de senaste åren.

Enligt en färsk rapport från FN:s barnorganisation Unicef är bland de rika industriländerna Finland och Danmark dock de med det lägsta antalet barn som lever i fattigdom. Unicef ger det nordiska välfärdssamhället beröm och konstaterar att vårt samhälle på många olika sätt stöder familjer som har det svårt. De grundläggande värderingarna är i sin ordning i Finland. Ingen lämnas med avsikt vind för våg. Medborgarna är beredda att finansiera välfärdssamhället skattevägen. Sysselsättningens betydelse för välfärdssamhället är vida känd, och generationerna emellan är man ense om att de kommande släktleden inte får belastas med en alltför tung börda. Regeringen satsar därför nu på en hållbar utveckling av välfärdssamhället.

Utslagningen beror inte på regeringens skattelösningar. De största lindringarna gäller beskattningen av arbete och framför allt de låga löneinkomsterna. Syftet med lösningarna har varit att öka den ekonomiska tillväxten och sysselsättningen. I det inkomstpolitiska avtalet för åren 2005-2007 har regeringen förbundit sig att lindra beskattningen av arbete; i år lindras beskattningen med ca 350 miljoner euro påårsnivå.

Lindringen av beskattningen verkställs genom en ändring av statens inkomstskatteskala och en höjning av förvärvsinkomstavdraget i kommunalbeskattningen. Genom en höjning av statsandelarna inom social- och hälsovårdssektorn kompenseras kommunerna för de skatteintäktsförluster som beror på förvärvsinkomstavdraget.

Enligt finansministeriets uppskattning antas skattelindringarna, i kombination med de andra åtgärder som man enats om i samband med den inkomstpolitiska helhetsuppgörelsen, ha en sysselsättande effekt motsvarande ca 20 000 arbetsplatser.

I interpellationen hävdas vidare att skatt betalas också på mycket små pensioner. Till följd av pensionsinkomstavdraget i kommunalbeskattningen betalar den som uppbär endast folkpension varken skatt eller sjukförsäkringspremie. Skatteprocenten är låg också för andra pensionstagare med små inkomster, t.ex. för dem som har enbart en liten arbetspension. Andelen pensionstagare som uppbär endast folkpension har minskat undan för undan. För allt flera pensionstagare baserar sig utkomsten på i huvudsak arbetspensionen. Pensionstagarna är jämförelsevis sällan i behov av utkomststöd.

Vad har regeringen gjort?

För att förhindra och reducera fattigdom och utslagning behövs hela tiden nya åtgärder. I interpellationen glömmer man helt bort de åtgärder som regeringen redan har vidtagit eller beslutat om, och vilkas verkningar framgår först efter en tid.

Regeringens sysselsättningsfrämjande linje har börjat visa resultat. Finlandssamhällsekonomi utvecklades i fjol bättre än väntat: totalproduktionen ökade med hela 3,7 %. Också i fråga om arbetsmarknadens utveckling skedde omkring mitten av 2004 en vändning mot det bättre. Innevarande år har efterfrågan på arbetskraft ökat ytterligare. I januari 2005 ökade antalet sysselsatta med 18 000 personer jämfört med motsvarande tidpunkt året innan - vidare steg sysselsättningsgraden med 0,4 % och sjönk arbetslösheten med 0,3 procentenheter. Den kraftiga ökningen i antalet anmälda lediga arbetsplatser i mitten av 2004 visar också att en konjunktursvängning har skett när det gäller efterfrågan på arbetskraft.

Vidare har regeringen satsat mycket på kvaliteten och utvecklandet av framför allt hälsovårds- och socialservicen. Målet är att trygga servicen för hela befolkningen, oberoende av inkomstnivå, arbetshistoria och boningsort. Lagen om vårdgaranti syftar till att förbättra medborgarnas jämlikhet.

Det nationella hälsovårdsprojekt som den förra regeringen initierade fortgår. Avsikten är att genom utvecklingsprojekt inom den sociala sektorn försöka minska utslagningen. Projekten inkluderar åtgärder genom vilka hälso- och missbrukarvården bättre än förut inriktas på personer som löper risk att bli utslagna. Annan service för olika specialgrupper utvecklas likaså. För att underlätta inträdet på arbetsmarknaden genomförs socialt sysselsättande. Elevvården och studiehandledningen utvecklas. I fråga om problem hos barn och unga sätts åtgärder in på ett tidigare stadium än förut. Invandrarnas integration främjas. Ett nationellt alkohol- och rusmedelsprogram genomförs och förebyggandet av kriminalitet intensifieras. För säkerställande av resultaten effektiveras samarbetet och koordineringen mellan de olika programmen och projekten.

Också servicen till barnfamiljer har utvecklats. I morgon- och eftermiddagsverksamheten för eleverna i grundskolans 1 och 2 klasser deltog den första hösten 38 % av eleverna. Rådgivningsverksamheten för mödrar och barn fokuseras allt mer på stödjandet av föräldraskap och främjandet av barnets och hela familjens psykosociala välbefinnande. Hösten 2004 publicerade social- och hälsovårdsministeriet en barnrådgivningsguide. För skolhälsovårdens del har kvalitetsrekommendationer meddelats.

Statsandelarna för social- och hälsovården ökar i fråga om hela landet i enlighet med basserviceprogrammet. Från 2003 till 2005 har statsandelarna ökat med ca 818 miljoner euro. Av denna ökning har 480 miljoner euro utgjort kompensation för kommunernas minskade skatteintäkter. Utöver statsandelarna har många projekt finansierats med hjälp av initiativ inom den nationella social- och hälsovårdsbranschen.

De som undertecknat interpellationen vill givetvis också att mera medel skall anslås för dem som lever på utkomstskydd. Regeringen har redan i början av 2004 höjt barnbidragen och förhöjningarna för ensamförsörjare. I det skedet lindrades också arbetsmarknadsstödets inkomstavhängighet när det gäller makens inkomster. Minibeloppet för sjuk-, moderskaps-, faderskaps- och föräldradagpenning samt särskild moderskapspenning höjdes vid ingången av 2005 med 3,75 euro per dag. Situationen i fråga om moderskaps- och föräldrapenningar förbättras också 2005 beträffande dem som snuttarbetar och i fall av på varandra följande havandeskap. Vid ingången av 2005 höjdes också stödet för hemvård och privat vård av barn. Vid ingången av mars höjdes folkpensionerna med 7 euro per månad.

Förhöjningarna gäller stora befolkningsgrupper och förbättrar denekonomiska situationen för många personers del. Regeringen har genom dessa inkomstöverföringar och statsandelar höjt servicenivån och inkomstöverföringarna till hushållen med ett belopp om inalles ca 1 013 miljoner euro. Vidare har barnfamiljernas ekonomiska situation främjats i och med den förbättrade sysselsättningen. Det faktum att ensamförsörjarnas utkomst har förbättrats i långsammare takt än vad som gäller andra befolkningsgrupper beror delvis på den högre arbetslösheten i gruppen ensamförsörjare.

Regeringen har fäst särskilt avseende vid förebyggandet av den utslagning som drabbar unga - det är angeläget att svårigheter inte går vidare till nästa generation. Arbetsministeriet godkände i december 2004 linjerna för införandet av en samhällsgaranti för unga och redan i början av 2005 inleddes verkställigheten av reformen. Syftet med samhällsgarantin för unga är att förhindra de ungas långtidsarbetslöshet. För de unga skall en personlig jobbsökarplan uppgöras senast då arbetslösheten har pågått tre månader i följd.

Inom alla utbildningssektorer har särskilt avseende fästs vid behovet av att reducera antalet fall där eleverna avbryter sin utbildning. I fråga om yrkesutbildningen har ett åtgärdsprogram redan tagits fram för detta ändamål, och detta program har redan lett till positiva resultat.

Långvarig arbetslöshet är den faktor som mest signifikant ökar risken för fattigdom. För närvarande är många sysselsättningsfrämjande initiativ aktuella när det gäller de personer som är svårast att sysselsätta. Arbetsverksamheten i rehabiliteringssyfte kommer att fortsätta och effektiveras så, att långtidsarbetslösheten kan hejdas och det individuella behovet av service utredas. Genom inrättandet av servicecentraler för arbetskraft avser man att förbättra arbetsmarknadsförutsättningarna för dem som är svårt sysselsatta. Det samarbete med mångsidig yrkeskompetens som har inletts vid servicecentralerna är ägnat att effektivera samordnandet av servicen. Vid ingången av 2004 inledde sammanlagt 29 servicecentraler eller samservicekontor sin verksamhet. I år utökas deras antal ytterligare.

Anställda som hotas av arbetsoförmåga har med stöd av en lag som trädde i kraft vid ingången av 2004 rätt till yrkesinriktad rehabilitering. Bedömningen av de långtidsarbetslösas möjligheter till rehabilitering och förutsättningar för pensionering har fortsatt och verksamheten omfattar numera hela landet. Arbetskraftsbyråerna har för drygt 15 000 långtidsarbetslösas del ordnat undersökningar av arbetskonditionen. Utifrån dessa undersökningar har under uppföljningsperioden i fråga om närmare 70 % av pensionsansökningarna fattats beviljande pensionsbeslut. Från ingången av maj 2005 erbjuds dessutom äldre och långtidsarbetslösa personer möjlighet till pensionsstöd.

Med hjälp av ett program för minskad bostadslöshet har antalet bostadslösa sjunkit i synnerhet i huvudstadsregionen. År 2002 var antalet ensamstående bostadslösa 9 500 i hela landet, och år 2004 hade siffran sjunkit till ca 7 700. Situationen har påverkats av ett gynnsamt marknadsläge för hyresbostäder, satsningar på att skaffa hyresbostäder år bostadslösa och regionalt samarbete för att utveckla stödverksamheten och servicen när det gäller de bostadslösas boende. Parterna i programmet för minskad bostadslöshet har redan beslutat om fortsatta åtgärder.

I syfte att underlätta de överskuldsattas ställning har man bl.a. fortsatt skuldförlikningsprogrammet och utökat resurserna för skuldrådgivningen samt gjort utsökningen mer flexibel och gjort upp ett skuldhanteringsprogram.

I februari överlämnade regeringen till riksdagen en proposition med förslag till lag om ändring av lagen om studiestöd och till de ändringar i skattelagstiftningen som införandet av ett studielånsavdrag förutsätter. Det belopp för boendeutgifter som beaktas när bostadstillägg beviljas kommer att höjas. I propositionen föreslås också att beloppet av statsborgen för studielån till högskolestuderande höjs och att ett studielånsavdrag införs från och med höstterminen 2005, detta för att studiestödet skall räcka till bättre och bli mer motiverande.

Vad bör göras nu?

När riksdagen godkände budgeten för 2005 förutsatte den ”att regeringen utifrån sitt program och pågående utredningar bedömer vad som kunde göras för att underlätta livssituationen för samhällets fattigaste och lägger förslag till nödvändiga åtgärder”.

Regeringen har satsat speciellt mycket på att underlätta situationen för de fattiga och sämre lottade och för att färre människor skall hamna i den situationen. Trots detta behövs hela tiden ytterligare åtgärder, eftersom samhället förändras så snabbt.

Det finns inga enkla sätt att förebygga och minska fattigdom och utslagning. I en internationell jämförelse är våra nuvarande inkomstöverföringssystem och tjänster redan effektiva när det gäller att underlätta situationen för dem som har det allra sämst ställt. Systemen måste ändå fås att fungera bättre, och byråkratin måste minska. Nya åtgärder måste i mån av möjlighet inriktas på barn, unga och långtidsarbetslösa. Nu måste man göra samarbetet mellan social-, hälsovårds-, undervisnings- och arbetskraftsförvaltningen mångsidigare, utveckla projekt inom den tredje sektorn och se över förmånerna. Om man vill bryta den onda cirkeln med utslagning krävs dessutom långsiktigt engagemang för att stödja personer med många problem. Om problemen blir långvariga tryter den drabbades egna resurser att göra något åt sin situation. De som har till yrke att hjälpa måste kunna se när multiprofessionellt stöd behövs. Sådan utbildning ges. Vi behöver fortfarande strukturella lösningar som inte bara förebygger fattigdom och utslagning utan också hjälper dem som hamnat i svårigheter att ta sig ur sin svåra situation.

Enligt regeringsprogrammet skall tyngdpunkten i arbetsmarknadsstödet läggas om från passivt stöd till aktivt stöd. Avsikten med revideringen av arbetsmarknadsstödet är att skapa en egen samhällsgaranti för långtidsarbetslösa vilken tryggar utbudet av aktiva åtgärder. För närvarande inriktas bara en bråkdel av de aktiva åtgärderna på dem som länge har fått arbetsmarknadsstöd. Det är meningen att göra de aktiva åtgärderna fler och bättre. Kommunerna kommer att ersättas fullt ut för de merkostnader som projektet orsakar dem. Regeringen beslutar om finansieringen av projektet i samband med ramförhandlingarna och budgetmanglingen.

Ärade Talman,

Det krävs kontinuerliga ansträngningar för att förhindra att allvarliga problem med fattigdom och utslagning samt andra sociala problem hopar sig. Regeringen kommer vid beredningen av ramarna för statsekonomin 2006-2009 och i budgetpropositionen för 2006 att lägga fram fler förslag till hur livssituationen kan underlättas för de finländare som har det allra sämst ställt. Åtgärderna kommer att inriktas på ett bättre genomförande av de nuvarande stödsystemen och i synnerhet på en revidering av stödsystemen när det gäller barn, unga och långtidsarbetslösa. Regeringen kommer att använda de tilläggsresurser som står till förfogande vid ramförhandlingarna till att förbättra ställningen särskilt för de sämst lottade.