Finansminister Antti Kalliomäki

Jag börjar med grundläggande fakta. Regeringens viktigaste mål är att trygga det finländska välfärdssamhället i framtiden. Vi behöver faktorer som skapar välfärd, vi behöver en stark finansieringsbas för att välfärdsservicen och de centrala inkomstöverföringarna skall kunna produceras. Vi behöver en hög och stabil ekonomisk tillväxt.

För att målet skall nås måste sysselsättningen öka. Samtidigt som vi ser till att sysselsättningen ökar måste vi också sörja för produktiviteten, dvs. arbetskraftens kunnande och företagsverksamhetens och den offentliga sektorns effektivitet.

Det mål som skrevs in i statsminister Vanhanens regeringsprogram - 100 000 nya arbetstillfällen - ger en bild av det utvecklingsspår som måste följas för att vi före utgången av nästa valperiod skall kunna nå upp till en sysselsättningsgrad på 75 procent.

Utöver arbetslösheten och det att arbetsplatser försvinnerkommer också bristen på arbetskraft att bli en viktig utmaning de närmaste åren. Redan nu kan man se att de som lämnar arbetsmarknaden är fler än de som kommer ut på arbetsmarknaden och takten bara ökar.

Då regeringen bildades visste man att sysselsättningsmålet var ett synnerligen krävande mål på grund av de osäkra världsekonomiska utsikterna, men man väntade sig att den ekonomiska tillväxten skulle tillta och hindra en direkt minskning av sysselsättningen.

Utgångsantagandena har inte förverkligats och på grund av konjunkturutvecklingen kommer det att dröja innan vi kommer in på det spår för den ekonomiska tillväxten som uppnåendet av målet förutsätter. Regeringen är dock övertygad om att den ekonomiska politik som man valt går i rätt riktning och börjar ge resultat då de av oss oberoende yttre omständigheterna svänger och gynnar våra strävanden. Det finns redan tydliga tecken på detta.

Den ekonomiska utvecklingen och sysselsättningsutvecklingen

Ekonomiska förändringar som skapar bestående välstånd kan dock inte genomföras i en hast. Vår egen närhistoria talar sitt karga språk om detta.

Under recessionen senaste decennium var antalet sysselsatta som lägst sommaren 1994, för exakt tio år sedan.

Det är på sin plats att komma ihåg tidsintervallens längd. En valperiod, för att inte tala om ett år som nämns i interpellationen, är en väldigt kort tid för en granskning av resultaten av ett långsiktigt arbete.

Från och med 1994 ökade antalet sysselsatta oavbrutet fram till början av 2002 och var därefter nästan oförändrat fram till mitten avsenaste år. I fjol minskade det totala antalet arbetstillfällen med ca 7 000 personer.

Bakom den svaga utvecklingen döljer sig olika utvecklingstrender. Industrin, som är beroende av den internationella efterfrågan, har redan en längre tid stampat på stället. Industriproduktionens volym står fortfarande på samma nivå som i slutet av 2000.

Att bevara arbetsplatserna inom industrin har blivit en allt större utmaning i och med att den internationella konkurrensen har skärpts. Då produktionen flyttas närmare de nya, växande marknadsområdena och då nya konkurrerande industriländer förmår erbjuda en verksamhetsmiljö med förmånliga arbetskraftskostnader och andra kostnader, har det varit svårt att hålla kvar arbetsplatserna inom industrin.

I många branscher har sysselsättningsutvecklingen emellertid varit tillfredsställande. Inom den offentliga och privata service som hushållen använder och inom byggverksamheten har arbetstillfällena ökat. Också servicen inom affärslivet sysselsätter fler än tidigare.

De mest positiva dragen i den ekonomiska utvecklingen och i sysselsättningsutvecklingen har varit kopplade till regeringens ekonomiskpolitiska beslut. Den rejält tilltagna och i rätt tid genomförda lindringen av förvärvsinkomstbeskattningen har ökat hushållens köpkraft.

En låg inflation och i förhållande till den höga lönehöjningar har bidragit till att de inkomster som står till förfogande har ökat.

Att regeringen och de riksdagsgrupper som stöder den har förbundit sig till en utgiftsram som upprätthåller jämvikten inom statsfinanserna har varit av avgörande betydelse och hållit både konsumenternas och företagens förtroende vid liv.

Styrkan i Finlands ekonomi och i de beslut som fattats framgår av att sysselsättningsutvecklingen har varit rimlig, och arbetslösheten har inte heller förvärrats fastän vi har tre år med exceptionellt långsam tillväxt bakom oss.

Hushållens konsumtion svarar också i år för över hälften av ökningen i totalproduktionen. Köpkraften ökar med drygt 4 procent. De beslut som fattats om ytterligare satsningar på välfärdsservicen ökar också den offentliga konsumtionen, och dessutom förutspås att den investeringsstagnation som pågått i tvåår kommer att brytas. Det finns således en stark grund för en ökning av den hemmamarknad som upprätthåller sysselsättningen.

Ekonomiska utmaningar

Den världsekonomiska utvecklingen, som är av avgörande betydelse för Finland, befinner sig i ett brytningsskede. På många områden är utvecklingen bättre än påårtionden. De nya asiatiska industrimakterna och Ryssland växer med rekordfart. Länderna i östra Centraleuropa tycks ha kommit över de svåraste strukturella problemen. Av de s.k. gamla industriländerna har Förenta staterna och på senaste tid också Japan kommit in på ett gott tillväxtspår.

Alla dessa system med snabb tillväxt är förknippade med strukturella problem och vi måste vara beredda på att de tar sig utlopp i någon form. Det som väcker mest tankar på kort sikt är dock att tillväxten i den för Finland viktigaste ekonomiska regionen, EU, inte ännu har kommit igång ordentligt.

Finland behöver allt sitt vetande och all sin skicklighet för att kunna dra nytta av den världsekonomiska brytningstiden.En förutsättning för att vi skall lyckas är att vår produktion smidigt kan gåöver till nya områden och att nya produkter som bättre lämpar sig för konsumenterna och de företag som köper investeringsprodukter utvecklas i stället för de produkter som utgår ur sortimentet.

På grund av den pågående snabba strukturomvandlingen inom den internationella arbetsfördelningen är det möjligt att industriproduktionen och i synnerhet sysselsättningen inom den i Finland, trots att konkurrenskraften är god, inte återhämtar sig i samma takt som världsekonomin. För att det alternativ som är målet skall kunna uppnås måste vi därför avancera på bred front. Det gör vi också.

Enligt regeringsprogrammet skall konkurrenskraften tryggas, basen för vårt kunnande stärkas, forskningen och produktutvecklingen främjas, nivån på arbetskraftens kunnande höjas och en aktiv arbetskraftspolitik bedrivas.

Samtidigt som nivån på arbetskraftens kunnande höjs, stärks företagarverksamheten genom ett tväradministrativt program. För alla dessa satsningar har man reserverat tillräckliga anslag och inledandet av åtgärderna har koncentrerats till början av perioden.

Utbudet på arbetskraft i framtiden tryggas genom åtgärder som förlänger arbetskarriären. Revideringen av de lagstadgade pensionerna också inom den offentliga sektorn har redan framskridit långt i riksdagen.

Ändringarna av spelreglerna för frivilligt pensionsförsäkringssparande har överlämnats till riksdagen förra veckan. Avgången från arbetsmarknaden senareläggs med hjälp av pensionsreformerna och genom att utbildningsmöjligheterna för äldre personer förbättras samt genom satsningar på utvecklandet av arbetslivet och orken samt välmåendet i arbetslivet.

Regeringen har också beslutat om en åtgärdshelhet som syftar till att förlänga arbetskarriären i dess början.

Den viktigaste av regeringens åtgärder i syfte att stöda företagsverksamheten kommer under de närmaste dagarna att utarbetas till en proposition. Företagsbeskattningen kommer att lindras med cirka en halv miljard euro.

Samfundsskattesatsen, som direkt inverkar på lönsamheten av företagens verksamhet och på finansieringen av investeringar, sänks så klart att Finland förblir ett land med låg företagsbeskattning också de närmaste åren.

Dividendbeskattningen blir måttfull. Dessutom underlättas bl.a. generationsväxlingar och lindras beskattningen av personbolag och kapitalinkomster.

En tillräcklig och med tanke på riskerna acceptabel grund för ytterligare betydande lindringar av beskattningen av arbete uppkommer om man med skattelindringar och arbetsmarknadslösningar kan åstadkomma en effektiv samverkan som ökar den ekonomiska tillväxten och med hjälp av vilken löntagarnas köpkraft och företagens konkurrenskraft samtidigt kan förbättras. Med en kombination av måttliga nominella lönehöjningar och skattelindringar kan för löntagarna tryggas en betydligt bättre utveckling av den reella köpkraften än med hårda höjningsprocenttal och den nuvarande skattenivån.

Som vi väl vet uppkommer lyckade arbetsmarknadslösningar bara som ett resultat av intensiva förhandlingar och ett omfattande samarbete. Regeringen stöder och upprätthåller för sin del andan i detta samarbete och är redo att med skattepolitiska och andra åtgärder stöda sådana lösningar som stärker förutsättningarna för ekonomisk tillväxt och en ökning av sysselsättningen.

Regeringens sysselsättningsmål

Den internationella ekonomins draghjälp är av central betydelse för vår ekonomiska tillväxt. Den räcker dock inte ensam till, utan för att en ekonomisk tillväxt på hållbar grund skall kunna uppnås krävs framför allt en framgångsrik ekonomisk politik.

Med skattepolitiken kan man sätta fart på den ekonomiska tillväxten, stöda produktivitetsutvecklingen och öka efterfrågan på arbetskraft, men besluten om skattesänkningar behöver andra, kompletterande åtgärder för att inte fördjupa underskottet i statsfinanserna på ett ödesdigert sätt.

Därför fästs särskild uppmärksamhet vid bl.a. sysselsättningsförutsättningarna i servicebranscherna, och stöds de arbetslösas aktivitet då det gäller att söka arbete. Samtidigt förbättras förutsättningarna att skapa arbetstillfällen som är inom räckhåll också för personer som inte har så hög utbildning.

Trots lindringarna är beskattningen av arbete i Finland fortfarande sträng i internationell jämförelse. Då beslutet om ramarna för statsfinanserna fattades beslöt man också fortsätta lindringen av beskattningen av förvärvsinkomster i syfte att eliminera hindren för den ekonomiska tillväxten och förbättra sysselsättningen.

Det viktigaste villkoret för att denna politik skall fortgåär att skattelindringarna utgör en del av en helhet med hjälp av vilken ny tillväxtpotential skapas för ekonomin, offentliga investeringar och företagens investeringar samt uppkomsten av nya arbetstillfällen. I samband med de beslut som fattas i sammanhanget måste det säkerställas att den offentliga ekonomins hållbarhet på lång sikt inte äventyras.

Finansieringen av välfärdsservicen

Ett fungerande välfärdssamhälle stöder den ekonomiska tillväxten. Trygghet skapar grund för viktiga beslut. Man vågar skaffa sig ett nytt hem, vågar skaffa sig utbildning vid sidan av arbetet eller t.o.m. genom att temporärt avbryta sin arbetskarriär.

Ett socialt skyddsnät med service och inkomstöverföringar behövs också för att de familjepolitiska målen skall nås. Fastän barn inte föds med mutor, behövs det stöd för barnfamiljerna. Tryggheten skall bättre än hittills sporra till ett kombinerande av arbete och familjeliv.

I det finländska systemet svarar kommunerna för ordnandet av största delen av välfärdsservicen. De många åtgärder i syfte att förbättra basservicen vilka man kommit överens om i regeringsprogrammet innebär att kommunernas statsbidrag ökar betydligt och finansieringen av välfärdsservicen stärks.

I offentligheten har man fäst mindre avseende vid det krav som skrivits in i basserviceprogrammet och det nationella hälsovårdsprojektet och som går ut på att den kommunala servicen i fortsättningen måste ordnas på ett effektivare sätt. Detta är nödvändigt eftersom inte ens stora extra ekonomiska satsningar i en föränderlig omvärld kan garantera basservicen med nuvarande verksamhets- och produktionsmodeller.

Ett uppsving i den offentliga ekonomin och tryggandet av basservicen förutsätter en mycket disciplinerad utgiftspolitik. Dessutom måste man beakta att den växande kostnadsbelastningen inte kommer utifrån. Det finns en betydande effektiveringsmån i serviceproduktionen. Kostnadsskillnaderna mellan kommunerna är stora, vilket visar att service påsamma nivå kunde produceras till betydligt lägre kostnader i flera kommuner.

Då befolkningen åldras blir kostnadshanteringen, dvs. frågan om till vilket pris kommunerna kan producera sin service, rentav en viktigare fråga än finansieringsbasen.

Ytterligare satsningar från statens sida kan inte ensamma rädda kommunalekonomin. Det krävs att produktiviteten höjs över lag, det krävs samarbete och det krävs att serviceproduktionen utvecklas på allt sätt, och snabbt.

De stora åldersklassernas avgång från arbetslivet innebär en unik möjlighet att revidera arbetskraftsstrukturen i kommunerna så att den bättre motsvarar kommande utmaningar utan att man behöver ta till uppsägningar.

Sammanfattning

Ärade Talman,

Det håller på att ske en omsvängning i sysselsättningsutvecklingen. Det börjar gå mot det bättre. De närmaste åren är det därför fråga om hur det nya uppsvinget kan hållas under kontroll, hur ökningen av nationalprodukten bestående kan hållas på ett utvecklingsspår påöver 2 ? procent och hur tillväxtens sysselsättande verkan kan göras så stor som möjligt.

Samtidigt måste vi bereda oss på plötsliga förändringar i de yttre omständigheterna. Regeringens politiska målsättning tar sikte på en längre tid än fyra år, men det är klart att regeringen är redo att ta sitt ansvar för resultaten under valperiodens gång.

Oppositionen tycks ha varit påfallande enhetlig när den framställde den interpellation som nu skall behandlas. Det är en viktig fråga som nu tas upp i riksdagen genom interpellationen och det passar regeringen synnerligen väl att den blir grundligt behandlad.

Till interpellationsinstitutionens grundlagsenliga natur hör att interpellanternas egentliga syfte är att frånta regeringen riksdagens förtroende, dvs. att fälla regeringen. Men just på grund av denna tungt vägande grundslagsenliga princip skall de som undertecknat interpellationen också lägga fram ett gemensamt och enhälligt alternativ till regeringens politik, som oppositionen vill fördöma med ett så här grovt redskap.

Regeringen, de riksdagsgrupper som stöder den och alla medborgare som följer debatten har rätt att vänta sig att oppositionen i samband med denna interpellationsdebatt lägger fram ett gemensamt alternativ till regeringens ekonomiska politik och sysselsättningspolitik, vars centrala element jag nu har presenterat i regeringens svar.

Ärade Talman,

Vi väntar med intresse på detta alternativ.