Statsrådet och ministerierna Media
Meny
Coronaviruset: statsrådets information och råd om koronaviruset samt  det aktuella läget och vanliga frågor på thl.fi

Svar på interpellationen om regeringens ekonomiska politik och industripolitik

Arbets- och näringsministeriet 13.2.2013 12.20
Interpellationssvar -

Näringsminister Jan Vapaavuori

(med förbehåll för ändringar)

Ärade talman,

Under den senaste tiden har Finland prövats hårt av den globala brytningstiden trots att vi på längre sikt klart har dragit nytta av liberaliseringen av världshandeln. Det är förståeligt att världens vimmel för med sig osäkerhet, bekymmer och till och med rädsla. Särskilt oron över arbetsplatserna är verklig och gemensam för oss alla. Det finns dock inga snabba lösningar och svar på svåra frågor. Samtidigt framhävs behovet att bedriva en konsekvent politik.

I sin interpellation ser sannfinländarnas riksdagsgrupp ut att vara av den åsikten att det är helt acceptabelt att kapitalisterna i Korea får njuta av varvbolagets vinster, om sådana uppstår, men att eventuella förluster kan ”socialiseras” och lämnas att skötas av de finländska skattebetalarna.

Och inte noga med det. I er egen skuggbudget föreslog ni en nedskärning med 200 miljoner euro i företagsstöden. Ni åberopade då en utredning där man föreslog att innovationsstödet till skeppsbyggandet ska slopas. Ni har alltså endast för ett knappt halvår sedan föreslagit att den enda direkta formen av stöd som har samband med fartygsbeställningar ska slopas helt, och nu tar ni fram det mest grova vapnet som oppositionen förfogar över, då de rekordstora innovationsstöden inte heller räckte till för att säkra den önskade fartygsbeställningen.

* * * * * * * * * *

Men för att gjuta olja på vågorna bör man medge att interpellationen också har sina poänger.

”De utmaningar den finländska ekonomin står inför är större och mer komplicerade än efter depressionen på 1990-talet. Vi har ett hållbarhetsunderskott som beror på pensioneringarna.  Vår konkurrenskraft har blivit sämre och den globala lågkonjunkturen bromsar upp den ekonomiska tillväxten även hos oss.   Vår bruttonationalprodukt har fortfarande inte nått upp till 2008 års nivå. Vi hotas av en långsam förtvining om vi inte genomför reformer som förbättrar förutsättningarna för ekonomisk tillväxt.”

Det är lätt att hålla med om det som sägs i dessa direkta citat från interpellationen. Vår situation är svår – mycket svårare än man allmänt förstår. De traditionella hörnstenarna i vår industri, skogsindustrin och metallindustrin, har förlorat 65 000 arbetsplatser under de senaste fyra åren. Problemet med bytesrelationen har blivit mer markerat då priset på många exportprodukter har sjunkit och priserna på exportprodukter å sin sida stigit. Vår kostnadskonkurrenskraft har försämrats i förhållande till våra viktigaste konkurrentländer.  statsekonomins marginal är mindre än tidigare, och detta problem accentueras ytterligare på grund av åldringsutvecklingen. Och vi kan inte förvänta oss just någon hjälp utifrån.

Förlusterna har skett under flera valperioder och det finns inte någon gemensam förklarande faktor för dem. På grund av att vi ställts inför flera stora utmaningar samtidigt har vi dock definitivt förlorat en stor del av vår välfärd. Vi står inför ett stort återuppbyggnadsarbete som också i bästa fall kommer att ta flera år och kräva många åtgärder som stöder varandra av såväl regeringen, kommunerna som arbetsmarknadsparterna.

* * * * * * * * * *

I Finland har staten haft, och har fortfarande, en viktig roll som ägare till företag. Under en lång tid var staten också en viktig byggare av nya industrier, då det inte fanns tillgång till annat främmande kapital. Nuförtiden är staten direkt ägare i särskilt sådana bolag som har betydelse med tanke på försörjningsberedskapen eller samhällets strategiska funktioner samt i bolag som har ett samhälleligt monopol eller annan politisk uppgift att sköta.

Staten är inställd på ett långsiktigt ägande, vilket för sin del har stött utvecklingen av finländsk industri, vilket konstateras i regeringsprogrammet.

Staten har dock inte åtagit sig att bära privata aktörers förluster och inte börjat skjuta kapital till bolag som råkat i svårigheter, om staten inte sedan tidigare har varit en av ägarna i bolaget. Denna princip stöds av statsrådets principbeslut om statens ägarpolitik, som godkändes i november 2011 och i vilket det konstateras att målet för kommersiella bolag ska vara en affärsekonomiskt lönsam verksamhet.

Närings- och ägarpolitiken har under årens lopp utvecklats så att man börjat lita på de val som företag gör, men dock så att företagen uppmuntras – genom utvalda företagsstöd samt beskattning – att utveckla nytt och vara innovativa. Valen har att göra med teknik, kompetens och allmänna förhållanden. På dessa bygger företagen sin affärsverksamhet.

När företagen lyckas, blomstrar också ekonomin. Näringspolitiken är således politik som berör den ekonomiska strukturen. De näringspolitiska instrumenten, såsom beskattning, företagsstöd, reglering, utbildning och byggandet av infrastruktur, bearbetas verksamhetsbetingelserna så att de gynnar förändring av strukturen så att den kan anpassa sig efter den globala utvecklingen.

De vetenskapliga studier som sannfinländarna efterlyser kommer fram till den fasta slutsatsen att staten ska undvika direkta sektorspecifika interventioner och koncentrera sig på sådan näringspolitik som stärker den allmänna strukturella konkurrenskraften. Det som är väsentligt är hur man lyckas öka industrins mervärde och hur vi kan framställa sådana produkter och tjänster som kan tillföra mervärde till vår samhällsekonomi. Näringspolitiken ska vara neutral ur konkurrens- och tekniksynvinkel, men den ska uppmuntra till innovationer, tillväxt och internationalisering samt främja konkurrensen.

* * * * * * * * * *

Interpellationen baserar sig på påståendet att regeringen i december inte gett stöd till STX Finland. Den debatt som förts i offentligheten har ganska nyanslöst kretsat kring frågan varför staten inte tryggat fartygsbeställningen med en investering på 50 miljoner euro.

För det första var staten beredd att stöda fartygsbeställningen med den genom tiderna största satsningen, dvs. ett innovationsstöd till ett värde av drygt 40 miljoner euro och det statsägda specialfinansieringsbolaget Finnveras finansieringsansvar på 600 miljoner euro.

Det beslut som staten fattade baserade sig på en bedömning av bolagets ekonomiska situation och bl.a. följande detaljer: 

- den enligt bedömning svaga konkurrenskraften på lång sikt,

- dålig lönsamhet,

- att industribranschen i fråga är internationellt sett inte sund,

- den enligt bedömning svara ägarens ovilja att satsa på varvet,

- det ytterligare förvärrade ekonomiska läget för bolaget

samt på en statsstödskris som skulle ha varit en följd av detta, och vilken enligt vår bedömning skulle ha lett till att den del av finansieringen som betraktats som stöd skulle behövt återkrävas av bolaget och hade i värsta fall lett till skadeståndstalan mot staten och dem som fattat beslutet i fråga.

För det andra var det inte fråga om att det skulle ha behövts just de 50 ytterligare miljonerna utöver det rekordhöga stödet. I verkligheten skulle det finansiella underskottet varit betydligt större, och vilket är ännu mer väsentligt, ingen hade någon aning om hur högt penningbehovet ännu skulle ha kunnat stiga.

Att bevilja stöd utöver de tillåtna innovationsstöden skulle också ha varit dålig näringspolitik. Ekonomisk verksamhet som har dålig konkurrenskraft och lönsamhet skulle ha nödfinansierats i en situation där företagets ägare inte tar sitt ansvar och de privata finansiärerna inte är villiga att delta i finansieringen av projektet eller företaget.

När sannfinländarna påstår att STX Finlands dåliga resultat beror på svara konjunkturer och att problemet består i att man inte fått in tillräckligt med beställningar, måste man konstatera att detta stämmer på nästan alla företag och branscher som råkat i svårigheter. Det är klart att om man hade öppnat penningpungen, dvs. gått med på att bevilja stöd, skulle detta ha resulterat i en anhopning av motsvarande anhållningar om hjälp från företag av varierande slag.

Staten ska ta alla finländska företags och industrigrenars problem på allvar - vilket den också gör. Vilka stödinstrument man än tar till ska man dock vara systematisk i användningen av dem och behandla de olika problembranscherna på ett jämlikt sätt.

Någonting om acceptabiliteten hos regeringens beslut säger annars det att ordföranden i ekonomiutskottet, riksdagsledamot Pekkarinen, som fått vara med om mycket när det gäller skeppsbyggnadsindustrin,  konstaterade offentligt – efter att ha fått veta detaljerna vid utskottets slutna möte – att regeringen använt sig maximalt av alla lagliga stödinstrument och att beslutet  inte just lämnade rum för något klander. Sådan kreativ tolkning av direktiv som sannfinländarna efterlyser och som kan betraktas som överträdelse av lagen, kan ministrar som har tjänsteansvar helt enkelt inte göra.

* * * * * * * * * *

Sannfinländarna föreslår att staten ska åta sig en större finansiell risk för att exportindustrins beställningar kan tryggas. För kännedom till sannfinländarna måste jag nämna att staten enbart på 2000-talet har tillhandahållit drygt 14 miljarder euro i finansiering för att fartygsbeställningar har kunnat expedieras. 

Byggandet av lyxkryssare är tyvärr en affärsverksamhet som har dålig lönsamhet, marknaden präglas av överkapacitet och av brist på jämvikt i fråga om förhandlingarna med kundindustrin. Situationen med överkapacitet i branschen fortsätter, fler aktörer från Asien kommer att träda in på marknaden och staternas osunda roll i branschen gör att överkapaciteten endast långsamt kommer att försvinna.

Å andra sidan har Finland, och särskit det nätverk av underleverantörer som byggts upp kring varvet, exceptionellt hög kompetens på området i fråga. Byggandet av lyxkryssare kan trots allt ha en framtid, om man lyckas ändra handlingsmodellen. För detta krävs en ankaraktör inom industrin som utöver kapital också skulle medföra affärsverksamhetskompetens av hög kvalitet så att tillverkningen av lyxkryssare kan förnyas på ett hållbart sätt så att den utvecklas i en lönsam riktning.

STX Finlands betydelse som en samlande aktör för vår marina industri kan inte underskattas. Branschföretagens beroende av varvet har dock minskat. Finland har 450 företag inom sjöfartsindustrin som sysselsätter sammanlagt 17 850 personer. Sysselsättningseffekterna är stora särskilt i Egentliga Finland. Det går dock bra för en stor del av dessa företag och de inbegriper globala företag av världsklass, för vilka Finland endast är en liten del av alla marknader.

Det kommer att behövas allt fler fartyg som är anpassade till arktiska förhållanden samt off-shore-fartyg i världen när sjöfarten inom de arktiska områdena ökar. Enbart Ryssland kommer att behöva cirka 400 fartyg fram till år 2020. Också de strängare miljöbestämmelserna för sjöfarten kommer att innebära nya möjligheter för den finländska marina industrin som alltid varit i hög grad specialiserad på miljövänliga lösningar och miljövänlig teknik. När den marina industrin ses i ett vidare perspektiv ser ju också utsikterna för framtiden mycket ljusare ut.

Säkerställande av finansieringen för de TUI-fartyg som redan håller på att byggas är dock den viktigaste utmaningen och det centrala målet för i dag. Staten är med att bidra till en sådan lösning. Det kommer inte att vara lätt, särskilt om ekvationen inte inbegriper en utsikt om en mer långsiktig hållbar lösning. I detta sammanhang utreder regeringen också möjligheterna att hitta ett nytt ägarunderlag för den finländska varvsindustrin. Målet är då att hitta en stark ägare inom industrin som skulle kunna förnya produktionen av kryssningsfartyg på ett hållbart sätt så att verksamheten skulle vara lönsam. Arbete i detta syfte utförs på många håll och nivåer dagligen. 

Vi intar en pragmatisk inställning till saken. Därför är staten, när det gäller dess deltagande, beredd på att överväga alla lagliga alternativ. Det ska dock betonas att STX Finland enligt ägarens utsago inte ens är till salut. I möjliga nya situationer kommer staten att varje gång studera saken grundligt på nytt – men framför allt pragmatiskt.

* * * * * * * * * *

Den andra av sannfinländarnas enskilda exempel gäller tryggandet av den inhemska produktionen av krut. Staten gör en omfattande utredning om möjligheterna att få krutproduktionen i Vihtavuori på en lönsam grund, men någon lösning har inte ännu hittats. Verksamheten har gått med förlust redan i fem års tid, och staten kan inte driva eller finansiera en kommersiell verksamhet som ser ut att vara permanent förlustbringande.

Också den inhemska krutproduktionens betydelse för försörjningsberedskapen utreds. I bedömningen beaktas också det att krutet tillverkas av importerad råvara. De råvaror som är elementära för Vihtavuori importeras från Kina, Brasilien och Israel. Om man inte kan säkerställa tillgången på dessa, har en krutfabrik som sådan inte något värde i en eventuell krissituation. Staten skulle kunna gå in som ägare eller delägare i Vihtavuori endast om man skulle kunna skapa förutsättningar för en lönsam verksamhet där och om man samtidigt kunde väsentligt främja försörjningsberedskapen.

* * * * * * * * * *

Regeringsprogrammet och regeringens ekonomiska politik och industripolitik lever i tiden. När regeringsprogrammet utarbetades baserades det på en bättre ekonomisk tillväxt än vad som förväntades, men som av olika orsaker sedan inte realiserades. Av denna orsak fattade regeringen redan förra våren beslut om en omfattande ytterligare anpassning.

När brytningsskedet i den globala konkurrensen ser ut att fortsätta är det livsviktigt att man ständigt månar om god konkurrenskraft. På kort sikt betonas vikten av samhällsekonomins och särskilt exportindustrins priskonkurrenskraft. Den är viktig inte enbart med tanke på potentiella beställningar men också för att strukturomvandlingen skulle kunna lindras. Konkurrenskraften på lång sikt måste ses i ett större perspektiv. Viktiga faktorer är bl.a. den offentliga ekonomins hållbarhet och en fungerande arbetsmarknad samt skattenivån och -strukturen.

En ökning av arbetsinsatsen är ett tecken på att arbets- och näringspolitiken har samma mål. En ökning av arbetsinsatsen skulle vara nödvändigt särskilt inom den privatfinansierade sektorn. Det är framgången för denna sektor som gör det möjligt att upprätthålla offentligt finansierade funktioner.

Det är nödvändigt att anpassa statsfinanserna efter det bakbräde som uppsatts i regeringsprogrammet. På detta sätt försvarar vi vår trovärdighet. Utöver försvar behöver vi också bra anfallsförmåga. Därför är det ännu viktigare att skapa förutsättningar för ny tillväxt.

Regeringen följer med sin tid i motsats till de som framfört interpellationen och tycks leva i det förgångna. Regeringen kommer att fatta de viktigaste ekonomiska besluten inom de närmaste veckorna, i samband med regeringens halvtidsöversyn och de ramförhandlingar som följer efter den. I sin strategisession kommer regeringen att uttryckligen koncentrera sig på stärkande av tillväxten, konkurrenskraften och sysselsättningen - dvs. på skapandet av förutsättningar för att ge Finland ett nytt lyft.

Jan Vapaavuori
Tillbaka till toppen