Hoppa till innehåll
Media
Valtioneuvosto framsida

Utbildning ska inte vara ett privilegium utan allas rätt

utrikesministeriet
Utgivningsdatum 12.8.2020 10.21 | Publicerad på svenska 12.8.2020 kl. 10.30
Nyhet

Sai Väyrynen arbetar som specialsakkunnig på utbildningsområdet vid Finlands ambassad i Etiopien. Hon arbetar för att allas rätt att lära sig ska uppfyllas. I serien Tre frågor om utvecklingssamarbete frågar vi experter om meningen med deras arbete.

Sai Väyrynen övar handtecken för siffror med förskoleelever i den etiopiska staden Arba Minch. Bild: Leo Pekkala

1. Varför arbetar du för att främja utbildning?

Utbildning – och framför allt lärande – är en förutsättning för all utveckling. I vardagen lär vi oss många saker som är viktiga för att överleva, men utbildning ger det vi upplever, lär oss och observerar ett vidare perspektiv som vi har nytta av både för att utveckla oss själva och vår omvärld.

Sai Väyrynen med en struts i staden Semera.
Bild: Sai Väyrynen

Utbildning ökar jämlikheten i samhället, trots att orsakssambandet inte är så enkelt. Offentlig utbildning som är tillgänglig för alla skapar en gemensam grund, gemensamma kunskaper, färdigheter, värderingar och normer, som bidrar till att alla kan hitta sin plats i samhället. Det sker dock inte utan växelverkan, entusiasm, respekt för individen, för olika bakgrunder, kunskaper och erfarenheter, utan engagemang och glädje i lärandet. Den amerikanska författaren och aktivisten bell hooks har sagt att ”I klassrummet föds vår förmåga att engagera oss ur intresset för varandra, varandras tankar och närvaro.”

I bästa fall leder utbildning till civiliserade, innovativa, empatiska människor som respekterar varandra och som känner till sig själva, sitt ansvar och sina skyldigheter som individer och som samhällsmedlemmar. Sådana människor låter sig inte luras av struntprat.

I mitt eget liv har jag sett hur den finska grundskolan gav många i min generation möjligheten att studera vidare oberoende av socioekonomisk bakgrund. Jag har också sett hur flexibla utbildningsvägar ger nya möjligheter till exempel åt dem som hoppat av skolan. Livslångt lärande kan få femtioåringen eller seniormedborgaren att blomma upp.

Utbildning ska inte vara ett privilegium utan allas rätt. Som finländare och en person som huvudsakligen fått sin utbildning i Finland är jag priviligierad i ett globalt perspektiv. Därför vill jag arbeta för att också andra ska få utöva denna rätt.

2. Är det något utvecklingsresultat på utbildningsområdet som gjort dig särskilt lycklig? Vad gör dig modfälld?

Sai Väyrynen besöker klippkyrkorna i Lalibela i Etiopien.
Kyrkans dörröppning är formad som Etiopien.
Bild: Leo Pekkala

Jag gläder mig åt vartenda barn och varenda ungdom som går i skola och utexamineras. Jag är också lycklig över att allt fler personer med någon funktionsnedsättning, som behöver särskilt stöd eller lever under svåra förhållanden har möjlighet att gå i skola. Jag inspireras av lärare som utvecklar sin pedagogik och av studeranden som finner sig egen grej efter grundskolan.

”Utvecklingsresultat” är de framsteg jag ser i vardagen – ett bra system för att stödja lärandet, rätt antal läroböcker som dyker upp i rätt stund och på rätt plats, glädjen i att lära och lära sig, fungerande lärandemiljöer. För att dessa ska ske behövs fungerande strukturer, kunniga och motiverade människor och skäliga resurser. Jag är synnerligen stolt över att det under de senaste två åren, med tekniskt stöd från Finland, grundats 300 resurscenter för inkluderande undervisning i Etiopien.

Den ursprungliga tanken var att resurscentren på två år skulle nå 12 000 barn med funktionsnedsättning eller specialbehov. Men sist och slutligen nådde resurscentren tillsammans med de vanliga skolorna de är kopplade till mer än 40 000 barn med funktionsnedsättning eller specialbehov. När skolorna får det stöd de behöver, kan hindren för inlärning och skolgång åtgärdas mer effektivt.

Jag har arbetat i trettio år med undervisning och utbildning, vilket kanske säger något om att jag inte så lätt blir modfälld. Jag blir givetvis frustrerad ibland – till exempel när vi inte lyckas bygga hållbara strukturer för anordnandet av utbildning, när någon elevgrupp diskrimineras eller när någon vägrar att se de många mekanismer som upprätthåller ojämlikheten i skolsystemen. Men man ska inte ge efter för frustrationen, utan använda den som en utgångpunkt för ny inspiration och lösningar.

3. Vad svarar du dem som säger att det är omöjligt att lösa den globala utbildningskrisen?

Utbildningskrisen är ingen Hodges förmodan, utan ett problem som människorna skapat. På finska talar man om ”lärandekrisen” (”oppimisen kriisi”) och det tycker jag är fel uttryck. Det lägger hela ansvaret för illa fungerande system på enskilda individer. Utbildningssystem är en del av det samhälleliga beslutsfattandet, mål för utövande av makt, och de förändras inte separat från det övriga samhället. Utbildningskris är ett bättre uttryck.

Min erfarenhet är den att utbildningskrisen inte kan lösas med någon specifik metod. Krisens lösning ligger i att utveckla samhällen, i att skapa en gemensam vision och i långsiktigt arbete.

 
Tillbaka till toppen