Statsrådets termer

Med statsrådet avses å ena sidan det organ som utövar allmän regeringsmakt och som består av statsministern och ministrarna och, å andra sidan, det organ för beslutsfattandet i regerings- och förvaltningsärenden som består av statsrådets allmänna sammanträde och ministerierna. Ibland avses med statsrådet också enbart statsrådets allmänna sammanträde eller de tolv ministerierna. 

Statsministern leder statsrådets verksamhet och ser till att beredningen och behandlingen av de ärenden som hör till statsrådet samordnas. Statsministern för ordet vid statsrådets allmänna sammanträde och är ordförande för de lagstadgade ministerutskotten.

Regeringen består av statsministern och de övriga ministrarna. 

Regeringen bereder och verkställer beslut. Regeringen är ansvarig för sina åtgärder inför riksdagen, vilket betyder att ministrarna ska ha riksdagens förtroende. 

En minister är chef för ett ministerium eller behandlar ärenden som hör till ett ministeriums ansvarsområden. Varje minister behandlar de EU-ärenden, internationella ärenden, lagberedningsärenden och utnämnings- och personalärenden som hör till ministerns ansvarsområde. Dessutom leder en minister ekonomiplaneringen och beredningen av budgetar och andra gemensamma ärenden inom sitt ansvarsområde.

Ministerns uppgifter indelas dels i verksamhet i det ministerium till vars chef han eller hon förordnats eller vars ärenden han eller hon förordnats att handlägga, och dels i verksamhet i statsrådet. Till den senare verksamheten hör arbete i statsrådets utskott, statsrådets allmänna sammanträde samt föredragningen för republikens president i statsrådet.

Statsrådet beslutar om arbetsfördelningen mellan ministrarna i ett ministerium.

Statsrådet består numera av tolv ministerier. Ministerierna har en minister som chef. Varje ministerium svarar inom sitt ansvarsområde för beredningen av de ärenden som hör till statsrådet och för att förvaltningen fungerar som sig bör. Ministeriernas ansvarsområden kan generellt sett härledas ur deras namn.

Ministeriets högsta tjänsteman är kanslichefen. Kanslichefen leder och övervakar ministeriets verksamhet. Vid utrikesministeriet, finansministeriet och statsrådets kansli är kanslichefens tjänstebenämning statssekreterare.

Under ministerierna lyder flera ämbetsverk och inrättningar.

Regeringsprogrammet är en politisk handlingsplan som godkänts av regeringspartierna. I programmet kommer partierna överens om regeringens mål och viktigaste uppgifter. I regeringsprogrammet fastställs de riktlinjer som regeringen ska följa under sin mandatperiod. Statsministern övervakar genomförandet av regeringsprogrammet och ansvarar för att regeringen i början av regeringsperioden kommer överens om vilka förfaranden som ska tillämpas vid genomförandet.

Merparten av lagarna kommer till riksdagen i form av regeringens propositioner. Regeringens propositioner kan gälla bland annat lagar, statsbudgeten eller en tilläggsbudget, riksdagens samtycke till statlig upplåning, beviljande av statsborgen, godkännande av fördrag eller komplettering av tidigare propositioner.

Regeringens propositioner bereds vid ministerierna. Statsrådets allmänna sammanträde beslutar om överlämnande av regeringens propositioner till riksdagen. 

En regeringsproposition innehåller ett förslag till lagstiftning och motiveringar till förslagen. Regeringens proposition utgör underlag för beredningen i riksdagen. Den är också ett stöd vid tolkningen och tillämpningen av den kommande lagen. Dessutom är den till nytta i samhällsdebatten och inom forskningen.

Föredragande i statsrådet är de tjänstemän i tjänsteförhållande vid ministerierna till vilkas uppgifter det enligt lag hör eller som har förordnats till uppdraget. Föredraganden ansvarar för beredningen av ärendet vid ministeriet och föredrar det för avgörande vid statsrådets allmänna sammanträde eller vid det ministerium som saken gäller. Föredraganden ansvarar för beredningen fram till verkställandet. En föredragande som inte har reserverat sig mot beslutet svarar för det som har beslutats på föredragningen.

Med styrdokument avses antingen handlingar som godkänts i form av principbeslut vid statsrådets allmänna sammanträde eller handlingar som godkänts vid ett ministerium och som gäller ministeriets förvaltningsområde. Det kan gälla till exempel strategier, handlingsplaner, färdplaner eller åtgärdsprogram. Beredningen av styrdokumentet inleds på uppdrag av regeringen, en minister eller tjänstemannaledningen.

Principbesluten är styrdokument genom vilka statsförvaltningen ges anvisningar och riktlinjer för beredningen av ärenden. Principbesluten är främst politiska ställningstaganden och till sin karaktär är de förberedande beslut. De slutliga besluten fattas av den myndighet som handlägger och bereder ärendet. Principbesluten har inga direkta rättsliga följder för medborgarna.

Statsrådets redogörelser och meddelanden är statsrådets utredningar till riksdagen i frågor som gäller internationella förhållanden eller rikets styrelse.

Skillnaden mellan dessa är att statsrådets meddelanden kan läggas till grund för en omröstning om förtroendet för regeringen eller en enskild minister. När det gäller redogörelser går det att rösta om innehållet men inte om förtroendet för regeringen.

Begäran om utlåtande är ett sätt att höra allmänheten och bidra till öppenhet i myndigheternas verksamhet. Med hörande avses inhämtande av intressentgruppers och medborgarnas åsikter och kunskaper om samt erfarenheter av ett ärende som är under beredning. Med intressentgrupper avses till exempel myndigheter, sakkunniga, organisationer och företag.

Genom begäran om utlåtande ombeds centrala, kända intressentgrupper att komma med sina synpunkter på ärenden som är under beredning. Vanligtvis är begäranden om utlåtanden offentliga, vilket innebär att vem som helst har möjlighet att yttra sig. I flera författningar förutsätts det att utlåtande begärs av en viss myndighet innan ärendet avgörs. Vanligtvis sammanställs och publiceras responsen i utlåtandena.

En förordning är en författning som preciserar en lag. Statsrådets allmänna sammanträde utfärdar statsrådets förordningar.

Statsrådet förelägger riksdagen ärenden som rör EU-verksamhet genom U-skrivelser och E-skrivelser. 

U-skrivelser lämnas till riksdagen i fråga om förslag till rättsakter, avtal eller andra åtgärder som det ska fattas beslut om i EU och som skulle höra till riksdagens behörighet om Finland inte var medlem i EU.

Förslaget behandlas i stora utskottet, till vilket de berörda fackutskotten yttrar sig. Förslag som gäller utrikes- och säkerhetspolitiken behandlas i utrikesutskottet.

E-skrivelser lämnas till riksdagen i andra situationer där riksdagen behöver få information om EU:s verksamhet. E-skrivelser används i synnerhet när det gäller principiellt eller politiskt viktiga EU-frågor, eller EU-frågor som är betydande med avseende på sina ekonomiska konsekvenser. 

E-skrivelser lämnas av det behöriga ministeriet.

Statsministern kan ge riksdagen en upplysning i ett aktuellt ärende som hör till statsrådets ansvarsområde. Upplysningen kan också ges av någon annan medlem av statsrådet som statsministern förordnar. Statsministern ger sin upplysning muntligt.

Minst 20 riksdagsledamöter kan framställa en interpellation till statsrådet eller till en minister i en angelägenhet som hör till statsrådets eller ministerns ansvarsområde. Interpellationen framställs i plenum och remitteras till statsrådet för att besvaras. En medlem av statsrådet ska besvara interpellationen inom 15 dagar räknat från det att den delgavs. 

Innehållet i det svar som ges på interpellationen bestäms i regeringen. 

Om det under debatten i riksdagen väcks förslag om misstroende mot statsrådet eller ministern, ska behandlingen av interpellationen avslutas med en omröstning genom vilken det avgörs om statsrådet eller ministern har riksdagens förtroende.

Ministerarbetsgrupperna styr genomförandet av regeringsprogrammet med fokus på utvecklingen av ett visst delområde. 

Statsrådet kan bestämma att det för beredningen av ett visst ärende eller en ärendehelhet, till exempel för beredningen av regeringens stora förvaltningsövergripande reformer, tillsätts ministerarbetsgrupper för samarbete och samordning.

Regeringen kommer genom överläggningar överens om tillsättandet av en ministerarbetsgrupp, dess uppgifter och ledamöter, varefter statsrådet tillsätter arbetsgruppen.

Regeringens överläggning är ministrarnas inofficiella sammanträde som sammankallas av statsministern.

Vid överläggningen fattas inga formella beslut. I överläggningen deltar förutom ministrarna även justitiekanslern, statsministerns statssekreterare och statsrådets kommunikationsdirektör.

Vid överläggningen föredras ärendet av den minister till vars ansvarsområde ärendet hör. Sekreterare vid överläggningen är chefen för statsrådets sessionsenhet eller någon annan person som statsministern förordnar.

Regeringens överläggningar har också hållits under benämningen budgetförhandlingar, överläggningar om planen för de offentliga finanserna, strategisession och aftonskola.

I statsrådet finns ministerutskott för beredning av ärendena. Ministerutskotten har ingen egentlig beslutanderätt. I praktiken har ministerutskotten fått allt större betydelse i det politiska beslutssystemet, eftersom det är i dessa utskott som de politiska riktlinjerna väljs och ståndpunkterna bildas.

Statsrådet har fyra lagstadgade ministerutskott: utrikes- och säkerhetspolitiska ministerutskottet, finansutskottet, finanspolitiska ministerutskottet och EU-ministerutskottet. Statsrådets allmänna sammanträde kan dessutom tillsätta ytterligare ministerutskott.

Utrikes- och säkerhetspolitiska ministerutskottet bereder viktiga ärenden som gäller utrikes- och säkerhetspolitiken och Finlands yttre förbindelser, sådana viktiga ärenden som hänför sig till dessa och gäller den inre säkerheten samt viktiga ärenden som gäller totalförsvaret. Ministerutskottet sammanträder i praktiken tillsammans med republikens president, varvid sammanträdet kallas utrikes- och säkerhetspolitiska ministerutskottets och republikens presidents gemensamma möte.

Finansutskottet bereder ärenden som är av stor ekonomisk betydelse eller som annars fordrar utlåtande av finansutskottet. Utskottet har till uppgift att sköta den föregripande finanstillsynen. 

Finanspolitiska ministerutskottet behandlar frågor som gäller den samhällsekonomiska utvecklingen och den allmänna finanspolitiken, huvudriktlinjerna för den offentliga ekonomins utveckling och andra ärenden som kräver finanspolitiska åtgärder i den omfattning statsministern förordnar.

EU-ministerutskottet behandlar aktuella EU-ärenden som är viktiga i politiskt, ekonomiskt och rättsligt hänseende. Ministerutskottet kommer överens om Finlands riktlinjer bland annat för möten i Europeiska unionens råd och informella ministermöten. 

Statsministern bestämmer föredragningsordningen vid statsrådets allmänna sammanträden. Behandlingen av ärenden vid statsrådets allmänna sammanträde baserar sig på en föredragningslista som delas ut på förhand och som innehåller föredragandens förslag till beslut. Statsministern för ordet vid statsrådets allmänna sammanträde.

Vid meningsskiljaktighet avgörs ärendet genom omröstning. Alla ministrar som deltagit i statsrådets allmänna sammanträde är tillsammans med föredraganden ansvariga för de beslut som fattas. Ministrarna kan dock befria sig från ansvaret genom att anmäla avvikande mening till protokollet.

Alla ministrar deltar i föredragningen. Förutsättningen för att det allmänna sammanträdet ska vara beslutfört är att minst fem ministrar är närvarande. Även justitiekanslern är närvarande. En tjänsteman vid statsrådets sessionsenhet för protokoll.

Statsrådets allmänna sammanträde lägger för republikens president fram förslag till avgörande i frågor som hör till presidentens beslutanderätt. Dessutom har statsrådets allmänna sammanträde rätt att utfärda förordningar samt beslutanderätt i regerings- och förvaltningsfrågor.

Republikens president fattar sina beslut i statsrådet på föredragning av den minister till vars ansvarsområde ärendet hör. Föredragningsordningen är vid presidentföredragningen densamma som vid statsrådets allmänna sammanträde. Presidenten är ordförande vid föredragningen.

Statsrådet är skyldigt att göra framställning i ärenden som föredras för republikens president. Statsrådets allmänna sammanträde kan vid behov slå fast sin ståndpunkt genom omröstning. Den föredragande ministern är då skyldig att föredra ärendet för presidenten i enlighet med den ståndpunkt som majoriteten av statsrådet omfattat.

Alla ministrar deltar i föredragningen. En förutsättning för beslutsförhet är att minst fem medlemmar av statsrådet är närvarande utöver presidenten. Även justitiekanslern är närvarande. En tjänsteman vid statsrådets sessionsenhet för protokoll.

Eftersom republikens president fattar besluten ensam vid föredragningen förrättas ingen omröstning om ärendena. Ministrarna kan dock anmäla avvikande mening till protokollet för att befrias från ansvar. 

Regeringen fungerar som expeditionsministär efter att ha lämnat in sin avskedsansökan till republikens president. Vanligtvis lämnar den sittande regeringen in sin avskedsansökan efter riksdagsvalet då den inte längre har riksdagens förtroende. Den avgående regeringen fortsätter som expeditionsministär till dess att den nya regeringen har utnämnts. På denna sida finns frågor och svar om expeditionsministärens verksamhet.

Det finns inga specifika bestämmelser om en expeditionsministärs ställning. Den har formellt samma behörighet som regeringen hade före sin avskedsansökan. Expeditionsministären anses kunna sköta nödvändiga, löpande rutinärenden och sådana brådskande ärenden som inte kan hänskjutas till nästa regering. 

Planen för de offentliga finanserna är regeringens beslutshandling som består av beslut som gäller den finanspolitiska linjen, den offentliga ekonomin i sin helhet samt undersektorer inom den offentliga ekonomin. De viktigaste riktlinjerna för planeringen av ekonomin under regeringsperioden fastställs i regeringsprogrammet och i planen för de offentliga finanserna, som bereds i enlighet med regeringsprogrammet. Planen för de offentliga finanserna ställer upp mål för balansen i de offentliga finanserna och för den offentliga skuldsättningen. 

Den offentliga ekonomin består av offentliga samfund, som inkluderar bland annat staten, kommunerna och samkommunerna, landskapet Åland, lagstadgade arbetspensionsbolag och arbetspensionsanstalter och andra socialskyddsfonder.

Beredningen av planen för de offentliga finanserna för de följande fyra åren avslutas med regeringens överläggningar om planen.

Ministerierna sammanställer ett budgetförslag för sitt förvaltningsområde utifrån ämbetsverkens och inrättningarnas planer. Förvaltningsområdenas budgetförslag behandlas vid finansministeriet. Finansministern fattar beslut om finansministeriets förslag till budgetproposition. Planen för de offentliga finanserna ger riktlinjer för beredningen av nästa års budgetförslag.

Statsbudgeten är en årlig plan för statsfinanserna och statens finansförvaltning. I budgeten ingår statens anslag och inkomster för det följande året.

Statsbudgeten godkänns i riksdagens plenum. Att lägga fram statsbudgeten hör till regeringens viktigaste politiska åtgärder.

Budgetpropositionen består av en allmän motivering, en siffertabell, en detaljmotivering och bilagor. 

Vid budgetförhandlingarna godkänner regeringen innehållet i budgetpropositionen. 

Det dokument som utarbetas under förhandlingarna har juridisk, politisk och finanspolitisk betydelse och det är också ett administrativt dokument. Statsministern leder budgetförhandlingarna. 

Regeringen fattar gemensamt beslut om alla avdelningar (inkomster) och huvudtitlar (utgifter) i budgetpropositionen. Vid förhandlingarna graderas statens behov i angelägenhetsgrad, och anslagen allokeras i budgetpropositionen. Budgeten gör det möjligt att via förhållandet mellan inkomster och utgifter påverka även konjunkturerna.

Om det behövs omedelbara ändringar i en antagen budget kan regeringen lämna en tilläggsbudgetproposition. Tilläggsbudgetpropositioner utarbetas och behandlas i stort sett som ordinarie budgetar.

Budgetpropositioner och tilläggsbudgetpropositioner kan kompletteras med kompletterande propositioner. En kompletterande proposition kan inte lämnas efter att finansutskottet har gett sitt betänkande om budgetpropositionen eller tilläggsbudgetpropositionen. 

Vid de årliga ramförhandlingarna fattar regeringen beslut som påverkar den offentliga ekonomin under de närmaste åren. I praktiken drar regeringen alltså upp riktlinjer för vad finländarnas skattepengar ska användas till under de kommande åren. 

Utgiftsramen för statsfinanserna, det vill säga det maximibelopp för utgifter som regeringen fastställt i början av sin fyraårsperiod, är det centrala. Med hjälp av utgiftsramen planeras alltså de offentliga utgifterna på längre sikt än för det närmaste året. Syftet med detta är att hålla tillbaka alltför stora ökningar av statens utgifter.

Vid sina halvtidsöverläggningar har regeringarna vanligtvis utvärderat hur regeringsprogrammet har genomförts och vilka ytterligare åtgärder som krävs under de kommande åren.

Vid budgetförhandlingarna graderas statens behov i angelägenhetsgrad, och anslagen allokeras i budgetpropositionen. I rambeslutet fastställs anslagsramarna för varje förvaltningsområde.