Regeringens svar på interpellationen om arbetsmarknadsläget

Arbetsminister Arto Satonen gav regeringens svar på interpellationen om arbetsmarknadsläget till riksdagen tisdagen den 20 februari 2024. Det talade ordet gäller.

Ärade talman

Finland är världens bästa land och har världens lyckligaste folk. 

Vår ekonomiska utveckling har varit en framgångssaga. Vi har ökat vår ekonomiska välfärd nära nog femtiofaldigt sedan 1960-talet, vilket har gjort det möjligt att avsevärt utvidga välfärdssamhällets fördelar.

Nu står vi emellertid inför ett vägval.
 
Den arbetsföra befolkningens andel har fortsatt att minska de senaste 15 åren. En allt mindre andel förvärvsarbetande blir tvungna att finansiera tjänster och förmåner för en allt större andel som behöver försörjas.
 
Finansministeriets lägesbild är nedslående: vi befinner oss i en recession som håller på att bli djupare än väntat. Den offentliga ekonomin blir allt mer skuldsatt, och det finns inget tecken på att den ekonomiska tillväxten kommer att råda bot på situationen. 
 
Fundamentet för det finländska välfärdssamhället undergrävs.

Vi står inför ett värdeval: ska vi börja avveckla välfärdssamhället eller ska vi stärka Finlands konkurrenskraft, som är dess fundament? 

Ärade talman

Vi vet mycket väl vad som bör göras för att korrigera Finlands inriktning.

IMF har upprepade gånger rekommenderat att Finland ökar flexibiliteten på arbetsmarknaden, eftersom detta skulle förbättra sysselsättningen och produktiviteten och öka investeringarna. OECD har upprepade gånger uppmuntrat Finland att öka antalet företagsspecifika avtal om löner och arbetsvillkor. I en undersökning som utfördes av Världsekonomiskt forum var flexibiliteten i lönebildningen den sämsta i just Finland bland de 137 granskade länderna.

Vi har vant oss vid att arbetsmarknadsorganisationerna i fråga om reglering av arbetsmarknaden, förtjänstskydd och arbetspensioner har kunnat enas om reformer. Tyvärr har detta bara varit fallet så länge som man var verksam på en sluten ekonomisk marknad och kom överens om sådant som bidrog till att utvidga välfärdssamhället.

Vi har inte lyckats förnya oss som en öppen ekonomi. Vår sysselsättningsgrad är den lägsta i Norden och den offentliga skulden dubbelt så hög som i Sverige och Danmark, som såg över sina arbetsmarknader för flera decennier sedan. 

Finlands konkurrenskraft och idrottsgrenen stavhopp för män har något gemensamt. På Antti Kalliomäkis tid hoppade finländarna 550 och var på världstopp. Nu hoppar de bästa i Finland 580, medan världseliten redan når 620. 

Likadant har det gått med konkurrenskraften: Nokias framgångar gjorde oss till världsledande och vi dimensionerar fortfarande våra offentliga utgifter enligt detta, trots att vi sedan länge är långt ifrån världstoppen.

För att vi ska nå toppen behöver vi höja ribban. FFC och vänsteroppositionen försöker stoppa detta med alla krafter. Varför? Därför att saker och ting då måste göras effektivare och på ett annat sätt. 

Ärade talman

Vi fick en tung skuldbörda i arv från den föregående regeringen. Var åttonde euro som vi använder för att upprätthålla det nuvarande välfärdssamhället finansieras genom skuldsättning.

Regeringen har som mål att öka sysselsättningen med 100 000 sysselsatta under denna valperiod och att föra Finland i en riktning där sysselsättningsgraden stiger till 80 procent före 2031. Genom ett stort antal arbetsmarknadsreformer strävar vi efter att förbättra finländarnas levnadsstandard, påskynda en hållbar tillväxt och trygga välfärdssamhällets tjänster.

Vilka är dessa för Finland nödvändiga reformer?

Målet med reformen av utkomstskyddet för arbetslösa är att det i fortsättningen alltid ska vara mer lönsamt att arbeta än att vara beroende av socialskydd, och att heltidsarbete alltid ska vara mera lönsamt än deltidsarbete. Enligt en undersökning av Näringslivets forskningsinstitut 2022 levde 50 000–100 000 arbetslösa i en situation där en anställning skulle ha ökat deras inkomster med högst 20–25 procent. Därför lindrar regeringen beskattningen av arbete och reformerar utkomstskyddet för arbetslösa så att det sporrar till arbete.

Välfärdssamhället kan tryggas endast om alla som bara kan är ute i arbetslivet. Finländarnas identitet bygger på att var och en sköter sin del och hjälper dem som inte själva klarar av det. På så vis blir den gemensamma bördan något lättare att bära för var och en.

Målet med reformen av arbetsfreden är att stärka Finland som en konkurrenskraftig och attraktiv verksamhetsomgivning som lockar till investeringar. Genom att stärka arbetsfreden förbättrar vi förutsättningarna för företag som är verksamma i Finland att svara på kundernas förväntningar.

Syftet med utökade möjligheter till lokala avtal är att utveckla produktiviteten och därigenom förbättra företagens förutsättningar för tillväxt och sysselsättning. Detta ligger i allas intresse, eftersom man under svåra förhållanden kan rädda arbetstillfällen och under goda förhållanden förbättra löntagarnas anställningsvillkor. 

Såväl arbetstagarna som arbetsgivarna drar nytta av lokala avtal, och därför har sådana redan länge ingåtts också i vårt land på det organiserade företagsfältet. I och med utökade möjligheter till lokala avtal kommer tiotals finländska små och medelstora företag och finländska arbetstagare att omfattas av lokala avtal. Regeringen litar på de finländska arbetstagarna; de är själva kapabla att välja sina representanter för att komma överens om anställningsvillkoren och dessa representanter kan naturligtvis också vara förtroendemän. 

Vi vill stärka en exportdriven arbetsmarknadsmodell för att vi vill stödja en samhällsekonomiskt hållbar och konkurrenskraftig lönebildning. En sådan modell är nödvändig för en ekonomi som Finland, som lever av export och som måste klara sig i den internationella konkurrensen och kunna bära kostnaderna för välfärdssamhället.

Det är nödvändigt att utveckla medlingssystemet genom lagstiftning, om arbetsmarknadens aktörer inte kan enas om en hållbar lösningsmodell. Sveriges exempel visar att en exportdriven modell samtidigt gör det möjligt att minska löneskillnaderna mellan könen och på lokal nivå beakta behoven hos branscher med brist på arbetskraft.

Ärade talman

Tidigare riksdagsledamoten Sirkka-Liisa Anttila ställde för 40 år sedan, 1984, följande fråga i denna sal:

Jag frågar än en gång hur länge vi riksdagsmän ska vara korporationernas förlängda arm och buga oss djupt varje gång som ett budskap från deras intresseorganisationer når oss. Enligt regeringsformen tillkommer statsmakten folket, som företräds av riksdagen.

Också i dag debatterar vi vem som har lagstiftningsbehörighet i Finland.

Enligt grundlagen utövas lagstiftningsbehörigheten av denna sal, och dess företrädare har fått sitt mandat av folket genom ett riksdagsval. Folket har också gett oss ansvaret för att sköta Finlands ekonomi. 

De föreslagna sysselsättningsreformerna avviker inte från andra lagreformer. De bereds visserligen i arbetsgrupper på trepartsbasis i syfte att utnyttja arbetslivsparternas sakkunskap, och utifrån deras synpunkter preciseras regeringspropositionerna. 

Vänsteroppositionen utgår dock från att regeringen bör förhandla med intresseorganisationerna om det centrala innehållet i lagförslagen och över huvud taget om huruvida propositionerna ens kan lämnas till riksdagen. Enligt den logiken borde regeringen förhandla om skattepolitiken med Skattebetalarnas Centralförbund. 

Det är regeringens och riksdagens uppgift att driva Finlands och finländarnas sak. 

Under de senaste årtiondena har Finland haft två slags regeringar. Sådana som inte ens har försökt genomföra arbetsmarknadsreformer och sådana som har försökt, men slutligen böjt sig inför strejker.
 
Trepartsberedningen har inte gett tillräckliga resultat på flera årtionden; på grund av vetorätten har den ena arbetsgruppen efter den andra misslyckats med att genomföra de reformer som behövs för att göra arbetsmarknaden mer flexibel.

Som exempel kan nämnas att den arbetsgrupp som tillsattes av den föregående regeringen för att utreda möjligheterna att utöka andelen lokala avtal sammanträdde i över ett år bara för att konstatera att det inte fanns några förutsättningar för gemensamma förslag. Organisationerna utnyttjade än en gång sin vetorätt, och den föregående regeringen fungerade som korporationernas förlängda arm i den mening som anges i inlägget ovan.

Om vi vill trygga morgondagens välfärdssamhälle måste vi kunna genomföra reformer. 

Ärade talman 

Det ligger i varje löntagares intresse att det finns arbete att få, att det lönar sig att arbeta och att man klarar sig på sin lön i Finland. 

Genom dessa reformer förbättras det finländska arbetets konkurrenskraft, som utgör grunden för vår ekonomi. Genom reformerna tryggar vi det nordiska välfärdssamhället, företag som klarar sig i den internationella konkurrensen och finländska arbetsplatser. 

Reformer på arbetsmarknaden behövs för att skapa tillväxt, dynamik och investeringar i vår ekonomi i stället för skattehöjningar och nedskärningar. 

Utan dessa reformer kommer snart någon annan att fatta beslut för vår räkning om hur vår ekonomi ska balanseras och vår arbetsmarknad göras flexiblare.

Regeringens svar till vänsteroppositionen är tydligt: I stället för att vara en förlängd arm för intresseorganisationer som ordnar politiska strejker, ge oss alternativa lösningar på Finlands strukturella problem. Vi är alltid beredda att samarbeta när också den andra parten aktivt söker lösningar på problemen i stället för att bara förneka deras existens.