Regeringens svar på interpellationen om jämlik lönesättning
Arbetsminister Arto Satonen gav riksdagen regeringens svar på interpellationen om jämlik lönesättning tisdagen den 15 oktober 2024. Det talade ordet gäller.
Ärade talman,
Den viktigaste uppgiften för statsminister Petteri Orpos regering är att rädda det finländska välfärdssamhället. I riksdagsvalet fick regeringspartierna såväl makten att få Finlands ekonomi på fötter som ansvaret för att det ska ske.
Regeringen vill trygga möjligheterna till högklassig utbildning och fungerande hälso- och sjukvård för finländarna även i framtiden. Vi vill säkerställa att vårt land har råd att satsa på säkerheten. Vi vill se till att såväl företagen som den offentliga sektorn har råd att betala en hygglig lön till sina anställda.
Allt detta kan vi sörja för enbart om vår samhällsekonomi mår bra och växer. Detta kräver i sin tur reformer på arbetsmarknaden.
Ärade talman,
Finland är ett litet land, som lever på export. Hela 40 procent av vår bruttonationalprodukt består av export. Därmed är det klart att det är vår gemensamma sak att sörja för exportens konkurrenskraft.
Det finns framför allt tre faktorer som har en central inverkan på exportens konkurrenskraft.
För det första, hur stora arbetskraftskostnaderna är inom exportbranscherna. Arbetsgivar- och arbetstagarorganisationerna inom exportbranscherna kommer vid kollektivavtalsförhandlingarna sinsemellan överens om vilka möjligheterna till löneförhöjningar är vid det tillfället. Löneförhöjningarna dimensioneras så att de stärker arbetstagarnas köpkraft, men samtidigt också säkerställer att finländska produkter och tjänster fortsättningsvis har åtgång utomlands.
För det andra påverkas konkurrenskraften av hurdan kostnadsutvecklingen är i det övriga samhället. Om de andra branscherna har högre löneförhöjningar än exportbranscherna, ökar produktionskostnaderna för våra exportprodukter i Finland. Om samma exportprodukt kostar mer i Finland än i konkurrentländerna, kommer försäljningen av produkten att lida, vilket i sin tur leder till mindre skatteintäkter för Finland.
För det tredje bör det noteras att samma effekt även uppstår om den offentliga sektorns kostnader ökar mer än skatteintäkterna. Dagens underskott är morgondagens skattehöjning. Förhoppningsvis vet var och en i denna sal vad en skärpning av beskattningen har för effekt på konkurrenskraften.
På grund av de höga produktionskostnaderna och den strama beskattningen håller konkurrenskraften hos vår livsviktiga exportsektor på att försvagas. Exporten går på sparlåga.
Ärade talman,
Således är det avgörande för såväl Finlands konkurrenskraft som för finansieringen av de offentliga tjänsterna att beakta nivån på löneförhöjningarna inom exporten.
På grund av detta har riksförlikningsmännen ända sedan 1960-talet ansett sig vara bundna till den allmänna linjen på arbetsmarknaden, det vill säga i praktiken till den löneförhöjningslinje som formas inom exportbranscherna.
Regeringens proposition med förslag till lag gäller alltså spelreglerna för medlingsverksamheten. Vid fullgörandet av sina medlingsuppgifter ska medlaren i fortsättningen, i syfte att trygga det övergripande samhällsekonomiska intresset, förfara så att lönebildningen fungerar på bästa möjliga sätt och arbetsmarknadens funktionssätt inte äventyras.
I sina förslag ska medlaren sträva efter balans mellan målet om en positiv inkomstutveckling och god köpkraft för löntagare å ena sidan, och målet att trygga sysselsättning och produktivitetstillväxt å andra sidan, på så sätt att medlingsuppgörelserna inte stör framtida arbetsmarknadsförhandlingar.
Vänsteroppositionen ifrågasätter alltså ett förslag som ger medlarna och medlingsnämnden ett starkare utgångsläge för att försvara den allmänna linjen om att trygga det övergripande samhällsekonomiska intresset.
Ärade talman,
Det finns skäl att betona en sak: Genom detta lagförslag begränsas inte avtal.
Det kommer fortsättningsvis att vara tillåtet att helt fritt förhandla och avtala om löneförhöjningar – såväl genom kollektivavtal som på arbetsplatserna. Lagförslaget gäller endast statlig medlingsverksamhet, och inte ens medlingsförslagen är förpliktande för arbetsmarknadens parter.
Ärade talman,
Förra veckan konstaterade Esko Aho, statsminister från Centern under recessionsåren, att en exportdriven lönemodell är den viktigaste åtgärd från Sverige som vi borde ta i bruk också i Finland. Enligt Aho borde en exportdriven arbetsmarknadsmodell ha utarbetats i Finland redan på 90-talet, samtidigt som modellen utarbetades i Sverige. Det är beklagligt att märka att Centern har hamnat långt från tankegångarna under sin tidigare ordförande Ahos tid.
Den övriga vänstern å sin sida fortsätter däremot med sin bekanta linje, där man gång på gång säger nej till varje reform som främjar Finlands konkurrenskraft och tillväxt. I Sverige förstod både fackföreningsrörelsen och regeringen som leddes av Socialdemokraterna värdet av den exportdrivna arbetsmarknadsmodellen redan på 90-talet.
I Sverige föreskrivs det om medlarens handlingsutrymme genom förordning. Syftet med medlingen är att sörja för exportindustrins konkurrenskraft. I Sverige går det inte an att medlaren lägger fram ett medlingsförslag i vilket löneförhöjningarna överskrider lönförhöjningsnivån inom de centrala industribranscherna.
I Sverige har den exportdrivna modell som garanteras på förordningsnivå och genom inbördes avtal mellan arbetsmarknadsorganisationerna tillämpats i mer än 20 år. I regeringens proposition konstateras det att utvecklingen av lönejämställdheten i Sverige inte stöder bedömningen att tillämpningen av en exportdriven lönebildningsmodell leder till att löneskillnaderna mellan könen ökar, eftersom löneskillnaderna mellan kvinnor och män har minskat i Sverige under åren 2000–2020.
Ärade talman,
Lönejämställdhet mellan könen är ett viktigt mål för samtliga partier i denna sal. Lönejämställdheten ska även i fortsättningen främjas i Finland. Oppositionens påstående att lagförslaget skulle leda till att lönerna inom vissa branscher släpar efter stämmer inte.
Det finns två centrala skäl till löneskillnaderna mellan män och kvinnor. Det ena är den oförklarliga löneskillnad där olika lön betalas för samma arbete. Detta är inte godtagbart. Män och kvinnor ska betalas samma lön för samma arbete. Syftet med det likalönsprogram som regeringen och arbetsmarknadens centralorganisationer har avtalat om för 2024–2027 är att förverkliga just detta. Regeringen har också förbundit sig att förebygga diskriminering på grund av graviditet och familjeledigheter samt att främja lönetransparensen. Till dessa delar pågår arbetsgruppsarbetet.
Det andra centrala skälet till löneskillnaderna är att arbetsmarknaden är uppdelad i kvinnodominerade och mansdominerade branscher. Viktiga platser där detta kan påverkas är i hemmen och skolorna. Kön bör inte vara orsaken till val av bransch, utan var och en ska uppmuntras att hitta sina egna styrkor oberoende av kön.
Detta lagförslag hindrar inte att man fokuserar på branscher inom vilka lönerna släpar efter jämfört med andra branscher. Lönejämställdheten kan främjas genom att större höjningar riktas till de branscher som har blivit efter i löneutvecklingen.
Propositionen minskar inte fackförbundens möjligheter att påverka snedvridningar i lönesättningen. Fackförbunden har kompetens och förmåga att avtala om vilka branscher som vid vilken tidpunkt ska få större höjningar än andra branscher.
Ärade talman,
Finlands riksmedlare Anu Sajavaara konstaterade förra veckan i Yle att förändringarna i medlingsarbetet inte är särskilt dramatiska, utan att liknande principer har tillämpats i medlingen redan länge.
Riksmedlaren tillmäter skyddet av den förhöjningsnivå som sätts i den första löneuppgörelsen särskild betydelse. I en samhällsekonomi som är beroende av export måste löneramen finnas i avtalsuppgörelsen för exportbranscherna. Om Finland inte är konkurrenskraftigt, säljer exportprodukterna inte. Om exporten går på sparlåga, finns det inga skatteintäkter att betala lönerna inom den offentliga sektorn med. Att exporten är konkurrenskraftig ligger i varje finländares intresse, såväl vårdarnas som lärarnas.
Regeringen vädjade till arbetsmarknadens parter första gången i november i fjol om att parterna sinsemellan skulle avtala om Finlands arbetsmarknadsmodell på samma sätt som de övriga nordiska länderna. Dessa förhandlingar avbröts dock till följd av att FFC lämnade förhandlingsbordet och inte har återvänt till det, trots att de andra löntagarorganisationerna har bett FFC att återvända.
Detta lagförslag möjliggör att det också i fortsättningen kan avtalas om Finlandsmodellen mellan arbetsmarknadsorganisationerna. Så länge som ett sådant avtal dock inte fås till stånd kommer Finlands konkurrenskraft och den offentliga sektorns hållbarhet att tryggas genom denna lagändring.
Ärade talman,
Vänsteroppositionen har sagt att den inte tror att denna lag får stöd av majoriteten i denna sal.
Den viktigaste paragrafändringen i propositionen lyder som följer:
”Vid fullgörandet av sina medlingsuppgifter ska medlaren i syfte att trygga det övergripande samhällsekonomiska intresset förfara så att lönebildningen fungerar på bästa möjliga sätt och arbetsmarknadens funktionssätt inte äventyras.”
Regeringen tror att majoriteten av riksdagsledamöterna i denna sal vill trygga det övergripande samhällsekonomiska intresset, en fungerande lönebildning och en störningsfri arbetsmarknad.