Statsminister vid seminarium till 70-årsminnet av vinterkrigets slut

Avslutningsanförande

Ärade Republikens President och doktor Arajärvi,
Herr President
Ärade veteraner,
Bästa seminariedeltagare,

De avgörande skedena i Finlands historia har alltid varit kopplade till stora omvälvningar i vår del av världen. Också vinterkriget är ett exempel på detta.

När våra förfäder i tiderna slog sig ned här på den finska halvön kunde de knappast ana att de slog ned sina bopålar på ett område som skulle komma att ligga i skarven mellan de politiska kontinentalplattorna. Varje gång öst och väst har mätt sina krafter har också vi fått känna av skälvningarna. Så var det i vinterkriget för sjuttio år sedan, och i århundraden därförinnan.

Vårt nordliga land hörde till de sista länder där väst och öst - en tudelning som var ett arv från medeltiden - tävlade om inflytande i en kamp där det västliga blocket slutligen avgick som segrare. För trehundra år sedan vände historien, när Ryssland fick en framträdande roll och Sverige hade uttömt sina krafter på stormaktskrig.

Franska revolutionen blev sedan upptakten till en lång serie omvälvningar i Europa. I Finland lyckades man förvandla den tidens stora hot till en stor möjlighet, och vi tog vår chans att bli ett autonomt storfurstendöme under Ryska kejsardömet. Till den tapperhet som kännetecknat finländarna sedan urminnes tider fogades nu också statsklokhet.

Att vi nu hade en egen, autonom stat innebar att vi hade möjlighet att bygga nationen. Under de hundra år av fred som följde lades grunden för ett stort uppsving inom folkbildningen, konsten, vetenskapen, ekonomin och medborgarsamhället. Den karga naturen hade lärt oss att arbeta hårt, och vid sidan av detta uppstod nu också ett bildningsideal.

Den snabba utvecklingen i vårt land innebar en utveckling mot självständighet och parlamentarisk demokrati, men den innebar också att den tidens ekonomiska och sociala motsättningar tillspetsades.

Under autonomins tid ökade landets befolkning från en miljon till tre miljoner, och emigrationen vid slutet av århundradet utgjorde en tiondel av hela befolkningen. I centrum stod bondejordbruket, men hälften av landsbygdsbefolkningen var obesutten och hälften av den odlade jorden var arrenderad. Situationen blev allt svårare på landsbygden i södra Finland, men också städernas arbetarbefolkning levde under dåliga förhållanden.

I detta läge innebar den följande europeiska omvälvningen, nämligen första världskriget och ryska revolutionen, både ett hot och en möjlighet för Finland - och den här gången blev både hoten och möjligheterna verklighet. Nationens glädje över självständigheten och den parlamentariska demokratin grumlades under vårvintern 1918 av sorgen och bitterheten över ett brödrakrig.

I Finlands historia var 1920- och 1930-talen inte perioder av harmoni och försoning. Tvärtom slets den unga republiken av interna spänningar av olika slag. På två årtionden lyckades man emellertid genom hårt arbete skapa en grund för förlikning. Försoningens krafter segrade till slut, och vi kunde trygga vår unga demokrati. När tiden var inne förmådde vi också samla våra krafter så att de bar oss igenom den följande europeiska omvälvningen, nämligen andra världskriget.

I Europa präglades mellankrigstiden av hat och ekonomisk recession som kulminerade i interna kriser i samhällena och slutligen i mellanstatliga krig. Den europeiska civilisationen skakades i sina grundvalar, och vi finländare med den.

Vår lilla demokrati hamnade helt enkelt i kläm mellan Stalins Sovjetunion och Hitlers Tyskland när de förberedde ömsesidigt krig och delade upp sina gränsområden. Den tidens stora demokratier brottades med sina egna problem och hade inte mycket tid över för oss. Så har det brukat vara i de olika skedena av mänsklighetens historia.
Samtidigt vill vi emellertid framhålla att vi finländare alltid kommer att stå i tacksamhetsskuld till dem som stod som frivilliga vid vår sida och till alla dem som i sina egna länder arbetade för vår sak.

Vinterkriget utbröt som en följd av en kraftig sammanstötning mellan de europeiska civilisationerna. För oss innebar den emellertid en ensam kamp för den självständighet vi hade nått tjugo år tidigare.

Vår långa historia hade gett oss både mod och vishet. Byggandet av nationen hade visat arbetets och bildningens styrka. Ansträngningarna att skapa nationell försoning gav oss styrka i början av självständigheten. Det geopolitiska läget under vinterkriget var sådant att våra mödrar och fäder fick uthärda nationens 105 ödesdagar genom att förlita sig på mod och försoningens kraft.

För detta är vi och de kommande generationerna dem evigt tacksamma.

Det finska folket visade på många sätt betydelsen av försoning och samarbete redan under kriget och strax efter krigsslutet.

Vid den välkända januariförlovningen förkunnade arbetsmarknadens centralorganisationer tillsammans betydelsen av fri, organiserad verksamhet för samhället och sade att de ville förhandla i förtroende om alla frågor inom de berörda branscherna för att kunna nå en lösning på dem, om möjligt i samförstånd. Det är viktigt och nödvändigt att vi fortsätter i denna anda av god vilja också i dag och i framtiden.

Strax efter kriget gick landets biskopar ut med ett initiativ som överbefälhavaren, marskalk Mannerheim fogade till sin militärorder vid valborg. Enligt militärordern skulle den 16 maj inte längre firas som arméns flaggfest, utan i stället skulle den 19 maj firas som en gemensam, religiös minnesdag för dem som hade dött hjältedöden under vinterkriget och också alla dem som under brytningstiden 1918 på båda sidor offrat sina liv för sin övertygelse. Måtte vi alltid bevara i våra hjärtan den andliga och fosterländska vishet som detta budskap bottnar i.

”Vinterkrigets anda” nämns inte så ofta numera, men våra veteraner är en förebild för oss inte bara genom sitt mod utan också genom sin förtröstan på försoningens och samarbetets kraft vid fosterlandets försvar och uppbyggnad.

För sjuttio år sedan hade storkriget emellertid precis börjat.

Vi skulle ännu under flera år behöva både mod och försoningsanda, och i det snabbt föränderliga läget krävdes också statskonst. Med hjälp av dem klarade vi oss, inte oskadda men med livet i behåll, in i en ny fredsperiod.

Demokratin överlevde trots världskriget, men när kriget var slut stod världen och Europa åter inför geografisk och ideologisk tudelning. Finland hörde till de få länder som hade en obruten demokratisk kontinuitet före, under och efter kriget. Friheten och demokratin vann en bestående seger.

Krigsveteranernas generation enade folket och tryggade friheten, men i dag är det den rätta tidpunkten att också minnas vad de åstadkom efter kriget. De lade grunden för vårt välfärdssamhälle. Samtidigt såg de också hotet från den nya tudelningen av världen och Europa och agerade därefter.

Det kalla kriget och stormakternas polarisering efter andra världskriget innebar nya hot mot Finland. Den generation som hade upplevt kriget stödde och genomförde Finlands insatser för att lindra spänningen och främja säkerhet och samarbete i Europa. På så sätt främjades också en fredlig övergång från det kalla krigets tid in i en ny era.

Finland har nu varit medlem i Europeiska unionen tillräckligt länge för att vi ska inse att en drivande kraft också i den europeiska integrationen har varit krigsgenerationens ansträngningar att bryta den långa serien av krig i denna del av världen.

Efter allt detta har Europas politiska kontinentalplattor nu, i likhet med själva urberget, lagt sig till ro.

Ärade veteraner,
Bästa åhörare,

Sällan har så många människor en enda generation att tacka för så mycket som vi har här idag. På denna dag vill vi finländare säga till er, vår veterangeneration:

tack för vår frihet,
tack för nationens enhet,
tack för freden.

Idag kan vi höja våra röster till tonerna av Vårt land och helhjärtat instämma med vartenda ord.