Statsrådsborgen

1822–1918 Senatshuset
1918– Statsrådsborgen

Statsrådsborgen är en viktig nationell symbol och ett centralt monument i Finlands arkitekturhistoria, kulturhistoria och politiska historia.

Byggnaden har varit regeringssäte och arbetsplats för statens tjänstemän sedan 1822. Huset byggdes i enlighet med sin tids kulturella och historiska värden samt tidens ekonomiska och tekniska förutsättningar och behov, och det har sedermera renoverats, anpassats och skyddats enligt de principer och behov som varit rådande under olika tider.

Senatshuset byggdes ursprungligen för att inrymma hela den finländska centralförvaltningen. Allmänheten hade länge obehindrat tillträde till Senatshuset och Statsrådsborgen för att kunna uträtta ärenden vid statens ämbetsverk. Först på 1990-talet begränsades medborgarnas tillträde till byggnaden. Idag är Statsrådsborgen endast öppen för anställda vid statsrådet. När förvaltningen växte flyttade först ämbetsverken ut, och från och med 1960-talet flyttade de olika ministerierna till egna byggnader. När statens ämbetshus i Böle blev färdigt på 1980-talet frigjordes fler lokaler i Kronohagen för ministeriernas bruk.

Idag verkar statsrådets kansli, finansministeriet och justitiekanslersämbetet i Statsrådsborgen. Hundratals personer arbetar i Statsrådsborgen varje dag. Byggnaden kommer att genomgå en grundlig renovering 2026–2030. Den föregående större renoveringen genomfördes stegvis åren 1974–1996.

​​​​​​​

Byggnadens historia — från Senatshuset till Statsrådsborgen

Statsrådsborgen byggdes som en symbol för det nygrundade storfurstendömet Finland. Finland blev en del av Kejsardömet Ryssland i och med freden i Fredrikshamn 1809, som avslutade finska kriget. Här bildades ett autonomt storfurstendöme där de lagar och den samhällsordning som gällde under den svenska tiden förblev i kraft.

Vid denna tid hade Helsingfors omkring 4 000 invånare. Staden drabbades av en förödande brand 1808, och återuppbyggandet av staden var redan under planering. År 1811 utarbetade statsrådet Johan Albrecht Ehrenström, som sedermera utnämndes till ordförande i återuppbyggnadskommittén, en ambitiös stadsplan för en monumental stadskärna i Storfurstendömet Finlands nya huvudstad. I planen ingick byggnader för den civila och den militära förvaltningen. Byggnaderna skulle symbolisera kejsarens och den honom hörsamma ämbetsmannakårens makt.

Helsingfors utsågs till huvudstad i storfurstendömet genom kejserligt reskript i april (mars enligt den julianska kalendern) 1812. Samtidigt beslutades det att en den nya huvudstaden skulle byggas upp enligt Ehrenströms plan och att generalguvernören och senaten skulle flytta från Åbo först när de offentliga byggnaderna hade rests. Helsingfors omvandling till huvudstad förutsatte alltså i praktiken att det restes byggnader för den nya centralförvaltningen som skulle styra i den nya politiska enheten, dvs. storfurstendömet.

Ehrenström anlitade den tyske arkitekten Carl Ludvig Engel för att förverkliga sin vision. Engels första uppgift blev att rita byggnaden för senaten och ämbetsverken. I sin rutnätsplan för Helsingfors hade Ehrenström reserverat en plats för byggnaden vid den östra kanten av Stortorget, sedermera Senatstorget.

Arbetet med att bygga senatshuset, som skulle ta upp ett helt kvarter, inleddes år 1818, och flygeln mot Senatstorget togs i bruk år 1822. Flygeln mot Alexandersgatan blev färdig 1824, Riddaregatans sida 1828 och hela kvarteret blev klart i och med att Regeringsgatans flygel färdigställdes 1853.
I byggnaden har det vid olika tider funnits bland annat ett offentligt bibliotek med läsesal, universitetets bibliotek, senatens arkiv, en statistikbyrå, olika ministerier och ämbetsverk. Helsingfors universitet inledde sin verksamhet i byggnaden innan universitetets egen huvudbyggnad blev färdig 1832. Senatens tryckeri restes på innegården år 1900 enligt ritningar av arkitekt Ricardo Björnberg. Tryckerihuset förenades med flygeln mot Alexandersgatan på 1950-talet genom en ”Suckarnas bro” i två våningar.

Det självständiga Finlands centralförvaltning utformades 1917–1919 på den grund som lagts under Storfurstendömet. Kejsaren ersattes med en president, senatens ekonomiedepartement blev statsrådet, justitiedepartementet blev högsta domstolen och expeditionerna började kallas ministerier. Senatorerna blev ministrar, vice ordföranden i senatens ekonomiedepartement blev statsminister och prokuratorn justitiekansler. Byggnaden bytte namn från Senatshuset till Statsrådsborgen.

Arkitektur

Senatshuset var den första byggnaden som färdigställdes vid det nya Senatstorget och den fastställde stilen för den nya monumentala stadskärnan. Senatshuset företräder framför allt den ryska empirestilen som arkitekten Engel tagit intryck av i S:t Petersburg. Empiren är en riktning inom nyklassicismen, som hämtade sin inspiration och sina ideal från antikens Grekland och Rom.

Kring Senatstorget förverkligade Engel på ett genomgripande sätt den klassicistiska arkitekturens ideal. Det är på så vis ett mycket europeiskt torg vars arkitektoniska traditioner leder till antikens Grekland och Rom, via Stockholm till den italienska renässansen och till empirens S:t Petersburg.

För Engel var det viktigt att fasaden avspeglade byggnadens funktion. Statsrådsborgens fasad hänvisar till antikens Rom och kolonnernas korintiska kapitäl signalerar makt och myndighet. Universitetets huvudbyggnad på andra sidan Senatstorget gav Engel joniska kapitäl som symboliserar bildning och kultur. Senatshusets Pantheonaktiga kupol kan också ses som en hänvisning till senaten i Rom.

Statsrådsborgens klockor

Tornuret på Statsrådsborgens gavel byggdes av urmakaren Jaakko Ala-Könni och har visat tiden sedan 1822. Mot innegården finns ett motsvarande tornur som använder samma urverk och som slår varje halvtimme för tjänstemännen i Statsrådsborgen. Uppdragningsmekanismen elektrifierades på 1980-talet, men i övrigt går urverket fortfarande huvudsakligen med sina ursprungliga delar.

Det finns också fortfarande mekaniska klockor i Statsrådsborgen. De dras upp av en urmakare varje onsdag. Samtidigt kontrollerar urmakaren att tornuren går rätt och ställer in elmotorn som lyfter lodet. Det är samma urmakeri som skött klockorna sedan 1919.

Interiören

Huvudentréns trappa saknar motstycke i Finland, och arkitekten var speciellt stolt över den. Till kupolen högst upp hämtade Engel inspiration från Pantheon i Rom. Ornamentiken lånar ur antikens symbolspråk, som var välbekant för tidens bildade besökare. Trappan har i stort sett bevarats i sin ursprungliga form även om färgsättningen och belysningen anpassats efter olika tiders ideal. Trappan var ett offentligt utrymme öppet för allmänheten ända in på 1990-talet. År 1997 infördes passerkontroll, vaktmästarbås och en genomlysningsapparat.

På andra våningens trappavsats finns en minnesplakett över senatskopist Eugen Schauman som här sköt generalguvernör Nikolaj Bobrikov och sig själv den 16 juni 1904. Plaketten över det politiska mordet är uppsatt 1933 och påminner också om sin tids politiska atmosfär.

Statsrådsborgens viktigaste rum, salen för presidentföredragning, har bevarats i så gott som ursprungligt skick. Rummet har restaurerats med lätt hand och bordet har bytts ut i samband med en renovering på 1990-talet eftersom det ursprungliga bordet var för lågt. Också stolarna och golvkandelabrarna är ritade av Engel. I frisen under taket löper vapnen för Finlands historiska landskap. Möblerna och golvuret är tillverkade i S:t Petersburg. På bordet ligger en bibel som ministrarna kan svära sin tjänsteed på om de så önskar. Bibeln är från 1600-talet och en av de första bibelöversättningarna till finska.

På väggarna hänger porträtt på Finlands presidenter. Under den autonoma tiden var presidentföredragningssalen senatens sessionssal och kejserlig tronsal. Längst bak i salen, bakom ordförandes plats, stod kejsarens tron och på väggarna hängde porträtt av de ryska kejsarna, det vill säga storfurstarna av Finland. I den här salen gavs Finlands självständighetsförklaring den 4 december 1917. Riksdagen godkände den två dagar senare.

Bild: Aarne Pietinen/Museiverket. Avskedsmöte med regeringen Kivimäki i oktober 1936

Inredningen i statsministerns tjänsterum har sett mer eller mindre lika ut i 200 år. Rummet har restaurerats på 1990-talet. Tavlan mitt emot skrivbordet kan statsministern välja själv. Tjänsterummet har dörrar direkt till statsrådets sessionssal där statsrådet håller sitt allmänna sammanträde varje torsdag.

Sessionssalens inredning är från 1990-talet. Salen domineras av Robert Wilhelm Ekmans målning från 1858 föreställande öppnandet av Borgå lantdag 1809. Sessionssalen förstorades inför senatens 100-årsjubileum 1916 och blev då ett viktigt och representativt utrymme. Våren 2020, under covid-19-pandemin, installerades stora skärmar i salen för att ministrarna skulle kunna delta från olika salar eller på distans.

Litteraturförteckning

Bonsdorff, Mikko. Sinisalo, Jarkko. Winterhalter, Kati: Valtioneuvoston linna. Kortteliselvitys. Rakennushistoriaselvitys 2019. Arkkitehtitoimisto Okulus Oy. 2019.

Maasalo, Katri: Statsrådsborgen 200 år. SKS Kirjat. Helsinki. 2022.

Selovuori, Jorma (red.): Statsrådsborgen. Valtioneuvoston kanslia. F.G. Lönnberg. 1998.