Historia och byggnader

Statsrådets historia

Till följd av 1808–1809 års krig lösgjordes Finland från Sverige och införlivades med Ryssland som ett storfurstendöme. År 1809 fick Finland en egen centralförvaltning. Samtidigt inrättades statsrådets föregångare, regeringskonseljen, som från och med 1816 gick under benämningen kejserliga senaten för Finland. Senaten, som bestod av ekonomiedepartementet och justitiedepartementet, hade som uppgift att sköta den allmänna förvaltningen i landet. Generalguvernören var ordförande för båda departementen.

Ekonomiedepartementet var indelat i expeditioner, vilka förestods av medlemmar i senaten. Från och med 1858 gick dessa föreståndare under benämningen senator. Expeditionernas antal varierade från fem till nio. En del av ekonomiedepartementets senatorer hade ingen egen expedition utan var senatorer utan portfölj. Justitiedepartementet hade inga expeditioner. Ekonomiedepartementet skötte civilförvaltningen och den offentliga ekonomin och justitiedepartementet rättsskipningen. Landets högsta övervakare av lagligheten var prokuratorn.

Senatorerna blev ministrar, expeditionerna blev ministerier

Vid utgången av 1918 ändrades senatens namn genom en förordning till statsrådet och samtidigt omdöptes expeditionerna till ministerier.  Senatorerna blev ministrar och vice ordföranden för ekonomiedepartementet statsminister. Senatens kansli fick benämningen statsrådets kansli och prokuratorn blev justitiekansler. Senatens justitiedepartement ombildades till högsta domstolen och högsta förvaltningsdomstolen.

I den nya republiken Finland inledde elva ministerier sin verksamhet:

• ministeriet för utrikesärendena,
• justitieministeriet,
• ministeriet för inrikesärendena,
• krigsministeriet,
• finansministeriet,
• kyrko- och undervisningsministeriet,
• lantbruksministeriet,
• ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena,
• handels- och industriministeriet,
• socialministeriet,
• livsmedelsministeriet,
• statsrådets kansli.

År 1922 ändrades benämningen krigsministeriet till försvarsministeriet samt kyrko- och undervisningsministeriet till undervisningsministeriet.  Livsmedelsministeriet drogs in 1922, men åren 1939–1949 verkade folkförsörjningsministeriet som motsvarade livsmedelsministeriet. År 1968 ändrades socialministeriet till social- och hälsovårdsministeriet.

År 1971 ändrades lantbruksministeriet till jord- och skogsbruksministeriet. År 1970 indelades ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena i trafikministeriet och arbetskraftsministeriet, som år 1989 ändrades till arbetsministeriet. Vid ingången av 1984 inledde miljöministeriet sin verksamhet.

Trafikministeriet ändrades i september 2000 till kommunikationsministeriet. Arbets- och näringsministeriet inledde sin verksamhet vid ingången av 2008. Ministeriet bildades av handels- och industriministeriet, arbetsministeriet och de enheter vid inrikesministeriet som sköter regional utveckling. Undervisningsministeriets namn ändrades den 1 maj 2010 till undervisnings- och kulturministeriet. Vid ingången av 2014 ändrades inrikesministeriets finskspråkiga namn.

Regeringshistoria

Det självständiga Finland har sedan 1917 haft 76 regeringar. Den långvarigaste regeringen har varit statsminister Juha Sipiläs regering, som satt i 1 470 dagar. Statsrådet Johannes Virolainen, som var minister 1950–1979, är med sina 6 169 ministerdagar den minister som suttit längst av alla.

Från minoritetsregeringar till majoritetskoalitioner

Regeringsbasen har under självständighetstiden genomgått en förändring från parlamentarisk instabilitet mot bestående majoritetskoalitioner. Av de 19 regeringar som verkade före vinterkriget var 14 minoritetsregeringar och expeditionsministärer. Också majoritetsregeringarna var kortlivade. Ett undantag i raden av kortlivade regeringar utgjorde centerpartiernas minoritetsregering som 1932–1936 under ledning av T.M. Kivimäki hade en närmare fyra år lång regeringsperiod.

Det var i regel de borgerliga center- och högerpartierna som bildade regering. Socialdemokraterna hade regeringsansvar första gången 1926–1927 då de ensamma bildade en minoritetsregering, och följande gång 1937 då den första rödmylleregeringen bildades.

Under kriget och genast efter krävde den nationella enigheten regeringar med bred bas. Trots det var regeringarna rätt kortlivade också under krigsåren. Efter kriget fick även yttersta vänstern regeringsansvar.

Från 1950-talet och till mitten av 1960-talet hade vi regeringskoalitioner av varierande slag som ofta växlade. Ett viktigt regeringsparti var Agrarförbundet/Centern. Under åren 1966–1987 var det i huvudsak samregeringar mellan centern och vänstern som regerade. Ibland kallades de också folkfrontsregeringar.

Åren 1987–1991 hade vi en blåröd regering bestående av socialdemokraterna och högern. Den följdes 1991–1995 av en borgerlig regering som leddes av centern och samlingspartiet. I regeringen Lipponen, som tillträdde 1995, var hela vänsterblocket, högern och de gröna representerade.  År 2003, i och med regeringen Jäätteenmäki vars arbete fortsattes av regeringen Vanhanen, återgick man till den traditionella linjen med rödmyllesamarbete mellan centern och socialdemokraterna.

Statsminister Matti Vanhanens andra regering var en majoritetsregering bestående av Centern, Samlingspartiet, De gröna och Svenska folkpartiet, och så var också statsminister Kiviniemis regering, som utnämndes i juni 2010. Svenska Folkpartiet har varit ett parti som suttit med i så gott som alla regeringskoalitioner.

I Katainens regering som utnämndes sommaren 2011 ingick ursprungligen sex partier: Samlingspartiet, Socialdemokraterna, Vänsterförbundet, Svenska folkpartiet, De gröna och Kristdemokraterna. Vänsterförbundet lämnade regeringen i april 2014. Genom Samlingspartiets ordförandebyte inledde sommaren 2014 statsminister Alexander Stubbs majoritetsregering sin verksamhet med samma partisammansättning.Gröna förbundet lämnade regeringen den 26 september 2014.

Regeringen Sipilä, som tillträdde våren 2015, var en majoritetsregering bestående av Centern, Sannfinländarna och Samlingspartiet. Sannfinländarna lämnade regeringen i juni 2017. Blå framtid (tidigare Blå riksdagsgruppen), som bildades av sannfinländska riksdagsledamöter som lämnade Sannfinländarna, satt emellertid kvar i regeringen. Statsminister Juha Sipilä lämnade in sin regerings avskedsansökan till republikens president den 8 mars 2019, före riksdagsvalet som förrättades den 14 april.

Statsminister Antti Rinnes majoritetsregering, som utnämndes i juni 2019, bestod av Socialdemokraterna, Centern, De gröna, Vänsterförbundet och SFP. Rinnes regering avgick i december 2019, men statsminister Sanna Marins regering fortsatte med samma partisammansättning fram till nästa val. I juni 2023 tillträdde statsminister Petteri Orpos majoritetsregering bestående av Samlingspartiet, Sannfinländarna, SFP och Kristdemokraterna.

Smeknamn

Regeringskoalitionerna och regeringarna har fått olika benämningar enligt färgskalan på regeringsbasen och det politiska läget. Det talas allmänt om rödmylla, folkfront, blårött och regnbågsregering. Också K-A. Fagerholms ”nattfrostregering” (1958–1959), Teuvo Auras ”frivilliga brandkårer” (1970–1972), Rafael Paasios ”knatteliga” (1972) och Martti Miettunens ”nödlägesregering” (1975) har gått till eftervärlden.