Hoppa till innehåll
Statsrådet och ministerierna
Media
Meny

Svar på interpellationen om regeringens kommunpolitik

Finansministeriet 26.2.2014 12.10
Interpellationssvar -

Förvaltnings- och kommunminister Henna Virkkunen

Ärade talman,

När man tar itu med reformer är det bra att först se till det som det är värt att bevara och sedan till det som behöver ändras. Lika viktigt är det att hålla i minnet varför man reformerar. I den bemärkelsen är det en tacksam uppgift att arbeta med kommunreformen eftersom alla här i salen tillsammans upprepade gånger konstaterat att det krävs en reform.

Så som regeringen ser på saken är den finska kommunmodellen värd att bevaras. Det är en modell med en självstyrande kommun som driver in skatt av invånarna, ordnar och producerar centrala bastjänster som motprestation, utvecklar området och utgör invånarnas demokratiska samfund. Denna vår kommunmodell är värd att försvara och bevara.

Den nuvarande kommunstrukturen motsvarar däremot inte längre dagens, för att inte säga morgondagens, behov. Den allt stramare offentliga ekonomin, den allt svagare försörjningskvoten och det ökade behovet av service omfattar hela kommunfältet i Finland.

Problemet har varit uppenbart redan i många år. Enbart förändringen i befolkningens åldersstruktur innebär ett ökat tryck på hela den offentliga ekonomin i form av ökande vård-, omsorgs- och pensionsutgifter som uppgår till nästan 10 miljarder euro per år före utgången av 2020-talet. Av beloppet behövs hälften för pen-sionssystemet och hälften för kommunservicen. Med kännedom om det allmänna läget för statsfinanserna kan vi inte bygga den kommunala ekonomins framtid på antagandet att kommunernas statsandelar märkbart kan ökas. Således riktas trycket mot kommunalbeskattningen.

Vårt välfärdssamhälle har byggts upp under en tid då försörjningskvoten för den finländska befolkningen var historiskt god. Under de senaste decennierna har antalet barn eller pensionärer varit 40–50 per hundra per-soner i yrkesverksam ålder. Nu håller vi på att övergå till en helt annan tid. En tid som vi i Finland aldrig tidigare upplevt. Under de följande decennierna kommer befolkningens försörjningskvot att vara historiskt svag. Före utgången av nästa årtionde kommer det att finnas nästan 50 personer i pensionsålder per hundra personer i yrkesverksam ålder. För denna situation har vi förberett oss genom fondering inom ramen för arbetspensionssystemet, men i fråga om att ordna tjänster är vi beklagligt illa förberedda.

Än så länge har vi inte en enda kommun där antalet invånare som inte än eller inte längre är i yrkesverksam ålder (under 15 år eller över 65 år) uppgår till 100 per hundra personer i yrkesverksam ålder. År 2030 kommer en tredjedel av de nuvarande kommunerna att vara sådana. Inom dessa områden är naturligtvis också årskullarna av barn små. Redan nu är en tredjedel av kommunerna sådana där den årskull som föds är mindre än 50 barn. De här förändringarna inverkar avsevärt på hela kommunens livskraft, dess ekonomi och service.

Ärade talman,

Kommunreformen ska svara mot olika problem inom olika områden.

Inom landsortsområden där befolkningen minskat framhävs tryggandet av tjänsterna parallellt med utveck-lingsbehovet: Ekonomin och personalresurserna behöver läggas på starkare axlar så att t.ex. barnens grund-läggande utbildning och tjänsterna för äldre ska kunna säkerställas.

I växande stadsregioner gäller de största behoven en förbättring av den bristfälliga samhällsstrukturen och den tynande livskraften. I fortsättningen går det inte längre att slösa skattemedel från de växande stadsregionernas invånare på att t.ex. bygga skolor på fel platser, slussa över fattiga och sjuka invånare på grannkommunen eller på att man i regionen inte förmår fatta beslut inom närings- och sysselsättningspolitiken som stärker hela regionen.

Vår samhällsekonomi klarar helt enkelt inte av att de stadsregioner som är motorer för tillväxt och syssel-sättning sliter sönder sig inifrån.

Vi behöver kommuner som är starkare än de nuvarande. Vi behöver kommuner som kan ordna tjänster för sina invånare och utveckla sin region på ett hållbart, ekonomiskt och demokratiskt sätt. Finland klarar sig i världen endast om vi kan skapa framgångsrika regionala ekonomier inom landet.

Ärade talman,

I syfte att snabba upp kommunstrukturreformen godkände riksdagen i somras en kommunstrukturlag som i praktiken ålägger Finlands alla kommuner att reda ut möjligheterna till kommunsammanslagning med sina grannkommuner.

I interpellationen anser oppositionen att ett sådant utredningsarbete är onödigt. Vi är av annan åsikt. Under dessa tider av svag offentlig ekonomi när varje kommun är tvungen att mycket noggrant gå igenom service-system, investeringsbehov, utrymmesfrågor, personalens pensionering, stärkandet av näringarna och effek-tiveringen av användningen av informations- och kommunikationstekniken, är det utan tvekan klokt att utföra arbetet tillsammans med grannkommunerna. Ingen kommun i Finland är i ett sådant läge att inte föränd-ringarna i världen påverkar den. En ansvarsfull kommun som följer lagen gör en utredning, och detta arbete bör vi sporra kommunerna till.

I slutet av november meddelade 250 kommuner till finansministeriet att de är redo att utreda en kommun-sammanslagning. För närvarande håller nästan hälften av kommunerna antingen på med eller håller på att starta en utredning om sammanlagning. Detta är utomordentligt bra och det visar också att kommunerna har insett behovet.

Regeringen har särskilt önskat sätta fart på utredningarna om sammanslagning inom de största stadsregio-nerna. Det är just inom dessa regioner som det finns möjlighet att uppnå den största nyttan i fråga kommu-nalekonomi och samhällsekonomi. I dag produceras redan två tredjedelar av Finlands BNP inom de 12 största stadsregionerna. Av befolkningen bor fyra femtedelar i de 20 största stadsregionerna och i dem finns två tredjedelar av alla arbetsplatser i Finland.

Stadsregionerna är allt starkare motorer inte bara för sin egen region utan också för utvecklingen i hela Fin-land. Nationens framgång beror allt mer på hurdan kompetens och företagsverksamhet samt vilka invester-ingar stadsregionerna kan bidra med för tillväxten.

Samtidigt ökar de behov som anknyter till markanvändning, boende och trafikplanering samt behovet av flexibel användning av tjänster över kommungränserna.  Förutsättningen för att trygga en smidig vardag för kommuninvånarna är att den regionala helhetssynen stärks och att det säkerställs tillvägagångssätt för att lösa problemen inom stadsregionerna.

Ärade talman,

Jag tror att alla i denna sal delar oron över läget för Finlands offentliga ekonomi. Varken statens eller kom-munernas inkomster och utgifter har varit i balans på många år. När det gäller skuldsättningen satte kom-munerna nytt rekord i fjol genom att på årsnivå ta mer än 1,6 miljarder euro i ny skuld.

Staten har också bidragit till kommunernas ekonomiska svårigheter. Under de senaste årtiondena har den ena regeringen och riksdagen efter den andra, oavsett färg, påfört kommunerna allt fler uppgifter.

Nu ska det bli ändring på det. Regeringen har som en del av sitt strukturpaket förbundit sig att minska på kommunernas lagstadgade uppgifter och skyldigheter, så att kommunernas ekonomi i enlighet med målet stärks med 1 miljard euro på 2017 års nivå. Också all kommande lagstiftning som kan föranleda kommunerna ytterligare kostnader kommer att granskas kritiskt vid regeringens ramförhandlingar i vår.

Hittills har alla regeringar när det gäller den offentliga ekonomin främst koncentrerat sig på statsfinanserna. Nu ska det bli ändring på det. I fortsättningen kommer regeringens ansvar för hållbarheten i hela den offentliga ekonomin att öka. Det betyder att man som en del av statsrådets plan för de offentliga finanserna också kommer att sätta ett mål för balansen i den kommunala ekonomin och ange en med detta mål förenlig be-gränsning i euro för sådana utgifter som statens åtgärder föranleder den kommunala ekonomin.

En förordning om detta utfärdades i mitten av februari och även om den träder i kraft fullt ut först nästa år, kommer regeringen att tillämpa den redan i vårens rambeslut. I fortsättningen kan regeringen alltså inte längre påföra kommunerna nya uppgifter om den inte samtidigt säkerställer tillräcklig finansiering för skötseln av uppgifterna.

Regeringen har alltså satt som mål att kommunernas ekonomi ska stärkas med 1 miljard euro fram till 2017 genom att kommunernas lagstadgade uppgifter och skyldigheter minskas. Målet är att samtidigt genom skattefinansiering och åtgärder som kommunerna själva genomför, såsom att förbättra produktiviteten, stärka den kommunala ekonomin med ytterligare en miljard euro: då uppnår den kommunala ekonomin balans enligt nationalräkenskaperna år 2017.

Kommunstrukturen och ordnandet av social- och hälsovården stärks genom att produktiviteten i det kom-munala servicesystemet förbättras. Detta har stor betydelse för att hållbarhetsgapet ska minska.

Den lag som styr ordnandet av social- och hälsovården är ännu ute på remiss, varefter regeringen kommer att överlämna sin proposition till behandling i riksdagen i vår. Regeringen vill inom dessa reformer trygga närservicen och säkerställa servicen på både finska och svenska i enlighet med språklagen.

Ärade talman,

Kommunerna har också sinsemellan försatts i mycket ojämlik ställning när det gäller finansieringen. Detta beror inte bara på vår splittrade kommunstruktur, utan också på ett svåröverskådligt och föråldrat statsan-delssystem. Nu ska det bli ändring också på det.

Regeringen har beslutat att se över kommunernas statsandelssystem så att det blir mer tydligt, sporrande och överskådligt än för närvarande. Lagutkastet är ute på remiss i kommunerna för närvarande, varefter regeringen överlämnar propositionen till behandling i riksdagen i vår.

Avsikten med statsandelssystemet är att även i framtiden säkerställa ordnandet av basservice, och utjämna kostnadsskillnader som beror på kommunernas situationsfaktorer. Alla vi i denna sal, liksom hela kommun-fältet, vet att det nuvarande systemet är ohjälpligt föråldrat i detta avseende.

I det förslag till statsandelsreform som nu är ute på remiss har antalet kriterier minskats, överlappningar avlägsnats och kriteriernas innehåll ändrats utgående från färsk statistik och forskning.

Även om en reform av det föråldrade och snedvridna statsandelssystemet innebär stora förändringar för de enskilda kommunerna, har responsen från kommunfältet varit uppmuntrande. Under det preliminära samråd som avslutades i januari ansåg mer än 90 procent av kommunerna att reformen är behövlig. För att dämpa reformens effekter i kommunerna har man reserverat en övergångstid på fem år för genomförandet.

Ärade talman,

Regeringens mål är att stärka den kommunala självstyrelsen. Detta innebär dels ekonomiskt och funktionellt sett starkare kommuner, dels ökad handlingsfrihet. I syfte att försnabba avvecklingen av normer och skyl-digheter har regeringen beslutat att inleda kommunförsök.

Målet är att genom försöken finna nya, mer produktiva sätt att ordna servicen kundorienterat och tvärsekto-riellt. När ansökningstiden gick ut i januari hade 28 kommuner eller kommungrupper anmält sitt intresse. Försökskommunerna kommer att väljas ut inom de närmaste dagarna och efter detta kommer en regerings-proposition med förslag till försökslag att överlämnas till riksdagen.

Avsikten är att de tvååriga försöken ska inledas vid ingången av nästa år och att de på basis av de erfaren-heter man fått eventuellt kan göras permanenta 2017.

Ärade talman

Regeringen strävar efter lyckade kommunsammanslagningar. Vi vet att enbart kommunsammanslagningar inte löser problemen. De skapar en stor potential, men all denna potential måste också utnyttjas. Service-processerna och organisationen måste läggas om, och effektivitet måste eftersträvas i den nya kommunens verksamhet från första början. Genomförandet är avgörande för om sammanslagningen ska bli lyckad, och för det ansvarar inte regeringen eller riksdagen, utan de lokala beslutsfattarna, tjänsteinnehavarna och invånarna.

Därför är det förståeligt att paragrafen om s.k. tvångssammanslagning av stadsregioner, som ger statsrådet befogenhet att bestämma om sammanslagning, väcker starka känslor. Detta trots att tröskeln för tvång i det lagförslag som nu är på remiss är hög och att många specifika villkor ska vara uppfyllda. Blotta ordet tvångssammanslagning är obehagligt, det vet alla som följt t.ex. den tvångssammanslagning av en del av Sibbo med Helsingfors som genomfördes av en centerledd regering.

Under tidigare decennier, ända fram till 1993, hade staten i själva verket ytterst stora befogenheter att be-stämma om sammanslagning av kommuner i strid med fullmäktiges vilja, "om det kan anses att ett vägande allmänt intresse kräver detta". Åren 1946–1977 genomförde de dåvarande regeringarna ett tjugotal tvångs-sammanslagningar. Som en kuriositet kan jag nämna att Centern eller tidigare Agrarförbundet satt i alla de regeringar som genomförde sammanslagningarna. Också då var regeringarna framsynta – vem kan i dag längre föreställa sig ett självständigt Lappee bredvid Villmanstrand eller Kakskerta intill Åbo?

Denna regering strävar efter lyckade kommunsammanslagningar. Därför måste kommunerna nu ges tid att själva söka lösningar som är goda och fungerande, inte bara med tanke på den enskilda kommunen utan med tanke på hela området. Men om inga lösningar hittas och problemen bara förvärras är det bra att det finns någon som har möjlighet att agera också i dessa lägen. Därför har det beretts ett lagförslag om en utvidgning av statsrådets befogenhet. Förslaget är för närvarande på remiss.

Erfarenheterna av kommun- och servicestrukturreformen visar att en sådan möjlighet behövs. Även om kommunerna också enligt lagen om en kommun- och servicestrukturreform, som trädde i kraft 2007, förplik-tades att gå ihop till kommuner med minst 20 000 invånare eller avhända sig social- och hälsovården, ingick i lagen ursprungligen ingen ”stupstock” eller särskilda befogenheter. Inte förrän under följande regeringsperiod bestämdes det om statsrådets befogenhet att bestämma om sammanslagning i det fall att kommunerna inte själva kan nå samförstånd.

Ärade talman,

Ingen kommun eller förvaltning finns till endast för beslutsfattarna. Vi vet att det nuvarande systemet för beslutsfattande och den nuvarande förvaltningen inte längre motsvarar kommuninvånarnas önskemål. Om detta talar också det stadigt sjunkande valdeltagandet sitt tydliga språk.

Vi måste också se över kommunernas funktionssätt så att kommuninvånarna kan identifiera sig med kom-munen. Även om alla inte vill ställa upp i val kanske elektroniskt deltagande, direkt påverkan när det gäller tjänsteutbudet eller projekt som gäller utveckling av det egna byalaget kan engagera.

Därför har ökad demokrati och ökade påverkansmöjligheter för kommuninvånarna varit en central prioritering i samband med kommunreformen. Detta syns i beredningen av kommunallagen. Genom den lagstiftning som kommer till behandling i riksdagen i höst stärks både den representativa demokratin och kommuninvånarnas direkta deltagande och påverkan.

Att kommunerna blir större kan också öka behovet att överföra en del av beslutsfattandet till de olika kom-mundelarna, t.ex. till kommundelsnämnder eller till och med till kommundelsfullmäktige som utses genom val. Också detta kommer att bli möjligt enligt den nya kommunallagen.

Ärade talman,

Till slut vill jag påminna hela denna sal om varför kommunreformen genomförs.  Vi genomför inte reformen bara för att trygga vår egen hembys ställning. Vi gör det inte för att vi oroar oss för vår egen ställning, efter-som ingen borde sitta i denna sal endast för att stärka sina egna intressen, sitt partis intressen eller sin egen makt. Reformen måste genomföras för invånarnas skull, för vårt lands framtids skull.

Varje kommunal beslutsfattare ansvarar självfallet i första hand för sin egen kommun. Men regeringen och riksdagen ansvarar för hela Finland. Därför måste vi nu våga se längre in i framtiden och göra sådana för-ändringar att Finland kan vara ett välfärdssamhälle också för kommande generationer.

Henna Virkkunen
Tillbaka till toppen